Aftonbladet – 21 februari 1846, sida 1

Och tarfvas. Här lefde vi länyre tid, Tills tjocke Olof från Butland lände, Då tog vår sällhet en sorglig ände. Då Anfind såg hans snäcka på våg, Till stranden ilar ban, vred i håg, Att dränka i bafvets salta bölja Kung Olof och alla som bonom följa. Han blåste en storm utöfver sjön, Men Olof styrde rätt opp mot ön, Och stammen mot stranden vände, Sin högre styrka han kände. Då fnyser Anfi.d af vrede och harm, Och griper med sin seniga arm Den stolta snäckan i farten fatt, Att störta den ner i djupets natt. Men Olof framträder i stormens dån På högstammen, stolt som en gudason, Och korsar, och säger: Det bjuder jag Du stånde i sten här till domedag, I kraft af det namn hvarför trollen skälfva.n Och strax omkring Anfind sig vågorna hvälfva. Han står der förstenad som klippan grå, Och öfver hans hufvud århundraden gå; Men snäckans höga guldprydda stam Gick utan men genom klippan. fram; Och afskar den lilla klippiga ön, Som ni ser ligga derute i sjön. Allt sen denna dag med bitter smärta Jag offrat åt honom mitt brustna hjerta. Blott en gång hvart år, vid juletid, En qvinna, som är bonom huld och blid, Med kärliga famntag kan lifva opp Min Anfinds kalla, förstenade kropp. Mean lifvet han njuter blott timmar fem Och trofast vän måste offra för dem Ett hundrade år af sitt eget lif; Det gör ej för mannen det huldaste Vif, Men Anfind och jag med fröjd och gamman Så ofta ren firat den julnatt tillsamman, Att årens antal jag har förglömt,