Aftonbladet – 20 februari 1846, sida 2

Vid stranden ståndar en underlig sten, Hvars åsyn ger rysning i märg och ben, Ty lifvet och döden båda Tycks öfver den jättesten råda. Kring honom samlar sig troilens skara I krets, som ofantligt stor synes vara. De sjunga och dansa lustigt i ring, De dansa stenen tre gånger ikring, Och när som facklorna ljusast brinna, Och dansen är gladast, en jätteqvinna, Ofantligt stor, uti kretsen står Och armarne strax om stenen slår; Hon famnar den kärlig och innerlig, Och stenen börjar att lifva sig, Först rör han hufvud, så rör han arm, Så trycker han qvinnan ömt till sin barm, Af småtro!len, en förfärlig hop, Till himlens höjd skalla jubelrop, Och månan bleknar vid detta gny, Och gömmer sig undan i mörkan sky. Lå Nu skrida från :stranden, par om per, De små troll så ståtligt till julestuga, Så underlig färden att skåda var, Den ene för andre så höfviskt buga. I spetsen för skaran går speleman. Med hornet för munnen så konstigt han Tog toner, och blåste med näsan på lur. Näst bonom följde i högrums tur Den jätten af sten och hans trogna qvinna, Som lyckats hans lif ur stendöden vinna; Så tågar paddhufvudsjungfrun stel, Hon bockskäggsriddaren fått på sin del; Så trippar apan med hönsben, och Vid bonom spindeln i brokig rock; Fast sen i gången hon Ikväl bär Sitt jungfruhufvud med noble air. Så gumman med gåsfot vandrar fram, Och håller med gammalt bockskärg glam. Bakefter hvimlar den lustiga skara, Som med: på högtiden skola vara.