Aftonbladet – 19 februari 1846, sida 3

Strax skyndar Orm på välbekant stig Till grottans öppning — men kan den ej finna Han letar med ångst, allt minnande sig På välkända märken, men kan ej vinna En annan och bättre visshet, än att De omges af underjordens natt. Skön Aslög blef ömsom blek och röd; Ack, Jesus! bär slut på lifvet vi finna! Här väntar :oss. hungrens rysliga död — Min fader i grottan -bar murat oss inne — Christ! Heliga Moder! se till vår nöd! — Då småler från himlen månan blek Mot klippor och: sjö, mot tall och -ek; Och strålen, som ner emot klippan flög, Till grottans djup genom springor; smög. Hal utbrast Orm, hvad dock Gud är god! Nu faran är öfver — nu, Aslög! mod... När-bleka månstrålen väg kän finha Till djupet hit, må all sorg försvinna; Snart vältar jag stenen från öppningen — då Vi, frie som fogeln, åter stå Derute under. Guds fria himmel Och helse månan bland stjernors hvimmel. Vår Frälsarel — Sagt, och armen han sträcker Mot svarta stenen, som ingången täcker, De starka senor, af ångest spända, Förgälves sin kraft möt stenen vända, Han -kan ej rubbas af menskan svag; Hän hvilar väl der till domedag. Nu knäfaller Aslög i bön till Gud: O. Fader förbarma dig och bjud Vår frihet!. Ol! heliga jungfru! gif Din förbön för frälsning af våra kf: Du helige korsfäste Frälserman, Som-dödens fasor. förjaga kan, Gif kraft åt ditt kors jag i handen för, Då fängselstenen med det jag rör. Nu ssignar hon Orm och sig, och sträcker Det. heliga korset mot stenen svart, Som lossnar och Tullar med häftig fart I dalen, så gnistorrne flyga, och snart Ett gräsligt genljud från klipporna väcker. pPris vare Gud Fader och Jesu Christ, Som oss utur faran frälst, förvisst Du heliga moder förtjent vår tack, För verksam förbön och bistånd. Acktvs