Aftonbladet – 19 februari 1846, sida 3

———— rr Som klippan: hård är min faders barm, Och aldrig min svaga, darrande arm Dig kunde beskydda, om han dig fann. Kom, älskade Orm! kom! låt oss fly, Det börjar i öster Jen att gryx x Smart stoftet hvirflar omkring i sky, Kring fjellet uppstår buller och gny, De riddare rida på jungfru spår, Och röstenaf någon till Aslög når. Hon bleknar. Ack, Orm! — nu är faran här, Och trollen begära ditt bjerteblod., Men Orm henne fattar med kraft och mod Och skyndsamt till lönliga grottan bär; Straxt rullar en sten från Klippan ner, Och stängsel för gröttans öppning ger, Och spindeln börjar: att spinna sin väf: Herr Sven! ej Passar en riddare jäf, Att störa mitt verk; uti många år Jag spunnit här fritt: och min konst förstår; Det faller på riddarens sinne; Att. flugor blott surra härinne., jod Ax De svenner rida båd hit-och dit; Herr Gunnar söker med ångest och flit; De söka kring klippor, buskar öch snär: Att finna Aslög omöjligt är. : Hon sitter i grottan sluten och tyst; Orörlig och stel som en marmorbyst, Orm ungersvän vid hennes sida. De svenner de leta och rida: Hövn lyssharsoch känner ssin faders röst: Knappt detta: qval jag, kan lida; Min fader sörjer och ingen tröst Han finner i. verlden. vida. Jag hör hans stämma, hör honom tala, Ett ord — och jag kunde Honom hugsvala. Så grämde sig Aslög; men hennes bjerta För Orm fördolde sitt qval, sin smärta. x v Ren dagen bleknar, och ljuset matt Ger rum för den stigande mörka natt — Och allt är tyst; b!ott näktergalns sång De milda aftonvindsflägtarne vagga Till Orm i den dystra och ensliga gång, Der oro och ånger hans bjerta nu gg.