Aftonbladet – 19 februari 1846, sida 2

Men -kunde jag, gaf jag din skänk tillbaka, Du blifver en ädel riddares maka! För mig har då lifvet ej värde mer, PDet. trycker mig tungt, jag till spillo det ger, ,Jag ville derföre med odjuret kämpa, Att qvalfulla drömmar för evigt dämpa. Nej, svarar bon, nej, våra barndoms år, ;Tillsammans så glada förflutit; i Och barndomens minnen i ungdomens vår vÄn mera förbindelsen knutit. Så lätt icke slitas de starka band ; Som slöts omkring oss af oskuldens: hand. Och ännu ej magt åt någon blef gifvet, vAtt släcka den gnista, som tändes med lifvet. pHär stå vi i mörka skogen, ej mer ,Hörs ljud .och buller, och jagten tiger: I vester aftonrodnaden ler, I öster natten på fästet stiger. Vi fly! jag gerna vill följa dig Och vid din sida ej sky för faran; När du uti famnen sluter mig, Jag ler åt hela riddareskaran.n Då svarade Orm: vi lif och död . I sorg och i glädje, i lust och nöd, Jag följer dig älskade vän, att ej lemna Dig mer, ehvad ödet oss än må ämna. De rida nu fort genom buskar och snär Och skog: och dalar med stort besvär, Att hinna till Töndelns lugna vatten, Allt under den mörka månfria hatten. Lä x Nu kommer herr Gunnar så mörk i håg, I röda blodet han björnen såg: I buskar och snär de hilla en syn, Och söka så flitigt vid skogens bryn, Samt ropa Åslögs namn emot skyn; Förgäfves! blott tomma ekot svarar, Och Gunnar det värsta nu befarar. pHvi grämer du dig förutan fog, Så talar en af riddarens skara. pOm björnen din hulda dotter slog, I detta läge han ej skulle vara. Stå bort onyttig fruktan och sorg, Skön Aslög sitter på Österåds borg, Och gläds åt försvunnen fara.