Aftonbladet – 18 februari 1846, sida 1

och hållet åtg sitt öde, och bland det talrika sällskapet fanns ej en enda, som, så länge Enpars-mazurkan räckte, erinrade sig att någon löjtnant von Habenichts furnits i verlden. Och det är ju så vanligt: den lycklige följes af, om icke alltid afundsfulla, åtrhinstone häpna blickar, under det att den olycklige ofta glömmes. Men mamsell Galathe? — Hon åtminstone måtte väl haft en medlidsam blick, ett tröstande ord för den stackars löjtnanten? — Vi blygas, på hela vårt köns vägnar, att tillstå, att det verkligen förhöll sig tvärtom och att den rika, prisade, smickrade och eftersökta mamsell Trippelstedt var: nog bjertlös att alls icke bry sig om det bjertaå hon nyss sönderslitit: Var det då en sådan oersättlig förlust löjtnänten hade gjort, och hade väl häradshöfdingen gjort ett så oskattbart fynd? Ack! så du kan spörja, min barmherliga medsyster! Stockholms ungkarlar framställa ej en så enfaldig fråga. De förstå att uppskatta ett Blåsås med allt dess tillbehör och veta desslikes, att ett rikt qvinnobjerta, ett hjerta som innerligt älskar och fordrar kärlek tillbaka, ett hjerta som kan såras och förblöda under hårda händers beröring, just är en börda för en äkta man; ty — icke kan han motsvara ef sådander öfverdrifven ömhet; icke kan han älska blott en qvinna i sender; en sentimental hustrus trogna och hängifna kärlek skulle då vara honom till en stundlig plåga. Vi veta icke om häradshöfdingen Krusenqvist tänkte så; men visst är att han i första rummet tänkte på mamsell Trippelstedts rikedömar, och i andra rummet på hennes ovanliga