Aftonbladet – 17 februari 1846, sida 2

frukter och sylter, jemte en ny outtömlig omgång af viner, likörer och samschu. Skålarne följde nu. Den första var för drottningen a England och kejsaren af Kinar; den tömde: under en åska af bifallstecken. Kineserna öf verträffade härvid sina gäster i högljudda hur: rarop, handklappningar och bultningar i bordet under det att den kinesiska musiken i näst: rum sökte öfverrösta bordsgästerna, med et döfvande charivari. Några få andra skålar kom mo sedan, hvaribland en för fransmännens ko nung och en för konungen af Sverige; beggt monarkerna hade hvar sin undersåte bland säll skapet. ) ; Keying uppfordrade härefter general-guver nörn att sjunga, såsom vilkor för en sång a honom sjelf, hvilken han sedan utförde mec sin redan kända sångareskicklighet. Twang-trisching sjöng två stycken. En af kejsarens mågar, som äfven var närvarande, ursäktade sig med sin heshet, hvilken var hörbar. En off cer i hans svit — en afkomling af Dschingiskan, efter:hvad det berättades — lät deremo! höra en folksång, som hade mycket tycke af en gammal skottsk eller irländsk. Bland Engelsmännen sjöngo generalguvernörn, generalmaJorn, öfverdomaren, sir Frederic Bruce och m:r Shortrede.— Kineserne pläga lifva sina kalaser med skådespel och lekar. Från det förra tidsfördrifvet gjordes dock denna gången elt undantag; sannolikt derföre, att då man aldrig förut i Kina ens drömt om några besök bos främmande makter, så tillhöra skådespelare ej en kejserlig representants svit. Keying begynte i stället en lek, af eget slag. Han lät hemta ett par georginer, svängde dem omkring sitt hufvud och gaf sedan en åt generalguvernörn och en åt generalmajorn, med anmodan att låta dem gå hand ur hand kring bordet. I detsamma slogs en trumhvirfvelirummet nästintill, men i hvilken trumslagaren då och då gjorde en paus, efter eget godtfinnande. De två bland bordsgästerna, som i detta ögonblick ) Den svenske var, som redan är bekant, herr ALiljewalch. Red. anm.