Aftonbladet – 17 februari 1846, sida 1

EE EEE EE RR — LV ska friheten och sina stora anor), m. m., märker man ej de sednares grund, som var sann fosterländsk, och den förstnämndas osäkerhet, ja! ibålighet, emedan man är andeligen fjettrad af fremmande makter. Det kommer sig af hvad jag sökt antyda: den vårdslöshet, hvarmed allt fosterländskt jemförelsevis behandlas vid de allmänna läroverken. Vid elementarläroverken bevärdigar man det knappt med en half sidobiick, antingen af gammal vana, eller emedan man anser det jemförelsevis utan värde och betydenhet, eller ock emedan man tror, att det nog inhemtas utan skolans väckelse och hjelp, gör sig gällande af sin egen kraft. Det behöfver, menar man, der!ill ej skolans tvång. — Vid högskolan tycks det förutsättas bekant; — hvarpå man i allmänhet skulle finna sig rätt grundligt bedragen, om man funne för godt att efterböra huru saken förhölle sig. — Då fosterlandskärleken och den i sig sjelf starka nationalandan äro till stor del frukter af kunskapen om fosterlandets förflutna öden och närvarande tillstånd inom det andeliga och materiella området, så må man häraf sluta huru det för närvarande i grunden står till med den allmänna, — åtminstone de pbildades,, — fosterlandskärlek och med national-medvetandet, hvilka likväl äro de enda säkra grunder för en nations sanna, äfven yttre styrka och makt. Ty den sanna styrkan och modet bestämmas ej af utsträckningen och antalet. De äro omätliga, intensiva storheter, som såsom sådane ega en djup inre grund. Det är endast uppfostran, den på en gång sannt menskliga och medborgerliga, m. e. o. den äkta fosterländska, som förmår, framkalla dem och gifva dem deras na:urenliga utveckling. Hvad. denna uppfostran förmår, ser du tecknadt på månget af häfdens minnesgoda blad; skönast likväl, tycks mig, der hon skildrar Grekiska nationalandans och sedlighetens-blomningsdagar och mannalif: hjeltemodet hos den sig för fäderneslandet offrande Romaren; och ej minst-der hon förvarat minnet af Sverges, ditt eget fäderneslands, hjelteära och medborgerliga dygder. — Den sanna fosterlandskärleken, säger en stor man och fosterlandsvän, är källan till många dygder. Det är med tankan härpå och med en blick på det närvarande, som älven en svag stämma här vågat höja sig för en grundlig fosterländsk uppfostran. — Utan den skall fäderneslandets och de skandinaviska folkens framtid blifva vacklande och obestämd. Ty på sin egen rot måste den sanna sjelfkänslsn uppväxa, om den skall blifva rätt stark och fruktbringande. Och endast en djup och klar insigt verkar öfvertygelse, och endast en lefvande öfvertygelse: sjelfständighet. Säkert skola de, som något förmå, inse och betänka detta, och med fyllandet af hittillsvarande brister i uppfostran grundlägga en ny ärofull framtid för fäderneslandet. På grund häraf vågar jag hoppas, att den tid skall komma, då hvarje bildad medborgare i de Skandinaviska rikena skall företrädesvis I hafva en grundlig insigt i sitt eget fäderneslands tillstånd och öden, då han skall i förfädrens språk, litteratur och Lif, vara lika hemmastadd som i sitt eget, det närvarandes, med lika stort nöje och litthet, kanske redan innan ban utgår ur skolans lärosalar, läsa och njuta Isländarnes skaldedikler och sagolitteratur, sin Sturleson, på grundspråket, som sin Oelenschläger och Tegner, sin Geijer och Fryxell, im. fl. Först då skall gifvas en sann fosterlandskänsla, sann medborgerlighet och nationell sjelfständighet, och det inhemska skall finnas ega sitt fulla värde bredvid det utländska, som derföre ej skall försummas, utan ingå i och sammansrnälta med den nationella bildningen, stärkande, lifvande och förädlande. Då skall visst det fåfänga prålet med allt utländskt, som nu är så vanligt, med all slags flärd bannlysas ur det Skandinaviska Nordens hyddor, och allt hvad förfädren egt stort, sannt, kraftigt och rent återupplefva, men genxomträngdt af och genomträngande den RN EN EA RR a EOS PENNE LERA ORISSA