Aftonbladet – 16 februari 1846, sida 2

all hkval haiva röstat Ior detsamma 1 förstarkta Konstitutions-utskottet, och vilja i Ståndet göra likaledes. Han var en af dem som ville skynda att begagna det gymnande tillfället till genomgripande förbättringar, och röstade sedan för det Ekholmska förslaget. Bland de radicala är han förmodligen den pålitligaste i hela kommitten, om han icke öfverträffas af: handlanden Kock. nem— rm —— — Dagligt Allehandas litterärt kritiska afdel-ning har för några dagar sedan varit hemsökt af en författare, som påtagligen icke borde gå lös på utmarken. Man igenfinner, honom onsdagen den 14 dennes i ett slags anmälan af den nyligen utkomna tredje afdelningen af hr Herman Sätherbergs Blommorna vid Vägen, innefattande anteckningar under en medelhafsexpedition. Se här i utdrag denna klassiska recension. aHvad den för utförandet erforderliga förmågan beträffar, torde den ej behöfva vitsordas inför en läsande allmänhet, som redan länge känt och njutit af den lefnadsfriske skaldens arbeten. — Men mot sjelfva arbetets tendens, detta nutidens, i alla vetandets regioner allmänna modbegär: att rod, kan ref. ej underlåta att inlägga sin protest, om han ock har att befara, det hans röst blir en ropandes i öknen, anser han det dock för hvarje kritikers pligt att, i sin mån, söka hämma detta missbruk af vetenskapen och litteraturen, att förvandla dem till lekbollar i massans hand — denna massa må nu visa sig i frasande sidenklädningar eller loggsliten rock. Vi vilja ingalunda härmed hafva segt, att det lediga skämtet, den gisslande humorn böra vara bannlysta från litteraturens område; vi veta deremot ganska val, att dessa ofta kunna gagna vida mer än en aldrig så lång och stor pedantisk föreläsning; men vi protestera mot dessa försök att roa, der hvarest de ej äro nyttiga, och: hvarest de till och med måhända kunna blifva skadliga genom den olämpliga form, som de erhållit. Så t. ex. kan man ej annat än prisa en ung skald, hvilken, en längre tid frånvarande från hemmet, understundom regalerar sina vänner med yttriogar af de tankar och känslor, som tränga sig på honom i främmande land; ja, vi läsa äfven gerna sådana utgjutelser i tidningsföljetonger — dessa gräsmattor, på hvilka den trötte läsaren hyilar efter att hafva genomvandrat politikens och den strängare diskussionens besvärliga bana. Men då dylika vänliga anteckningar blifva tillgängliga för alla vänner af — läsning, då de från den enskilda vänskapens och förtrolighetens område förflyttas in på litteraturens allmänning, då träffas de af de anmärkningar, vi ofvan i allmänhet framställt; och hvar och en, som erkänner sanningen af dessa våra anmärkningar, skall ställa dylika verk på en mindre upphöjd plats inom landets litteratur. Vi hafva redan ofvan antydt, att vårt vitsord ej tarfvas om hr Sätherbergs lediga och intagande stil, hans förmåga att sprida ett poetiskt doft öfver allt hvad han beskrifver och yttrar; och många prof häraf skulle kunna citeras, om utrymmet nu så medgäfve. Må det tillåtas oss att fråga, hvad vill allt detta säga? Ett litet samtal kan upplysa det. Recensenten: Tendensen i arbetet är förfelad, och jag kan ej underlåta att protestera emot densamma.n En åhörare: Förfelad? På hvad sätt då? Rec.: Jo! Författaren vill roa sina läsare. Åhöraren: Aj aj! det var ju alltför illa. Rec.: Ja, ;vi protestera mot dessa försök att roa, der hvarest de ej äro nyttiga, och t. 0. m. kunna bli skadliga(!?) genom den olämpliga form som de erhållit. Åhöraren: Ja så, jag förstår, sjelfva formen är förfelad. Rec.: Nej visst icke det; vi hafva redan antydt, att vårt vitsord ej tarfvas om hr Sätherbergs lediga och intagande stil, hans förmåga att sprida ett poeliskt doft öfver allt hvad han beskrifver och yttrar; och många prof häraf skulle kunna citeras, om utrymmet det medgaf.n Åhöraren: Kors bevars, men då måtte formen icke vara så rasande. Kanske likväl att författaren misslyckats i utförandet af arbetets plan och ej förstått att välja intressanta ämnen. Rec.: Nej, långt derifrån. Förf. har sjelf angilvit arbetets innehåll, och hvad den för utförandet erforderliga förmågan beträffar, så torde den ej behöfva vitsordas. Åhöraren: Men bästa recensent, hvad i all verlden har ni då emot ett arbete, som efter den af författaren angifna planen enligt ert eget omdöme är väl utfördt, öfverallt poetiskt, samt författadt med en ledig, ja till och med: intagande stil. Rec.: Ja, jag vet icke just så noga sjelf, jag skulle någonting säga; jag tror — låt mig se — jo jag tror att jag icke tycker om det, derföre att det inte är tråkigt. Resebeskrifningar borde aldrig få vara roliga. Detta torde vara nog af för läsaren. Det synes tydligen, att någonting föresväfvat recensenten likt en afsigt att fördöma, att äfven resor begagnas såsom anledning till alster inom skönlitteraturens område och icke endast föda af sig topografiska och statistiska underrättelser, varupriser och så vidare, hvarigenom han med ett svep uttalat domen öfver alla sådana arbeten, som Sternes, Töpfers, von Thäimmels, Wallenbergs resor, och många andra; ja egentligen öfver allt hvad skönlitteratur heter; men icke ens detta har han varit i stånd att begripligt uttrycka. Vi tro oss nästan känna, att Allehanda endast af undseende eller rättare af förseende råkat släppa in i sitt blad ett sådant pecorale, på hvars författare man med skäl kan tillämpa en viss refräng i en humoristisk studentvisa: