Aftonbladet – 12 februari 1846, sida 3

Jag tvekade ännu ::: Den andre läkaren uppsteg för att gå... — Jag kan icke yttra mig! utropade jag, utom mig sjelf... jag kan det icke. — Hvarföre? — Jag bör det icke! — Hvarföre? — Hvarföre! jag är icke läkare. Jag hade icke väl: slutat: dessa ord, förr än herr Laroche uppgifver ett vildt rop..: Den döende, sin pligt; allt glömmer han; han-ser blott sitt offer och, framskyndande till mig, säger han med: gnistrande ögon: — Hvem är ni då? Jag bleknar: Hans blick var en lästig dödsdom. — Med-hvad rätt frågar ni mig? —-Glömmer ni hvilken dorastols ledamot jag är? Hvarför är ni här? Hvarför döljer ni ert namn? Hvyarför bar ni antagit en falsk titel? Hvariör ljuger ni inför det allmänna, inför republiken ?.... Hvem är ni? Och hvarje af hans spörjsmål, så till sägandes, genomborrade mig med ett dödligt styng ... Jag teg likväl bärdnackadt... jag var ännu blott misstänkt. .... Ett ord; och jag var fälld. — Ert kall är då så föraktligt,-sadå han bittert, eftersom pi ej vågar tillstå det? Föraktligt!... detta ord kom mig att rodna af harm. å — Eftersom ni förnekar det! — -Föraktligt I återtog: jag energiskt. Ol jaz skall icke tila, att min herre och mästare bespottas. —Hans-herrel,. . han tjenar en konung!