Aftonbladet – 12 februari 1846, sida 2

Pierre. Ja, herr Laroche, Vill ni ha betalningen i förskott? å Hr Laroche: Sidan frågal... Ar jag då icke säker på dig? Adjö ...adjöl Så beskaffad var mannen, som blef min fiende; ni kan vid hans porträtt tillägga en styrka i hat, jemförlig med hans fysiska styrka, en ilsken afund derför, att jag inför bondfolk iakttog min värdighet, och slutligen, ett sista ord, ett ord som skall säga eder allt hvad jag hade att frukta af honom . . .. han var medlem af revolutionsdomstolen. När revolutionen utbröt, hade han kastat sig in i dess rasande böljor, som fört oss ifrån året 90 till året 93. Han bjöd uti sin section öfver staden genom sitt konskriptionsraseri, och utvecklade der i sina råd theoretiskt det förakt för menniskolif, han som soldat och läkare visat. Jag bekänner att, oaktadt mitt diplom, darrade jag för honom. När vi möttes, föll hans afundsjuka och grymma blick på mig som på ett byte, hvars svaga ställe han letade efter, för att kunna krossa. Det såg ut, som gissade hans hat hos mig en hemlighet, som kunde öfverlemna mig åt honom. Jag dolde i en lugn värdighet och sträng tystnad allt, som skulle kunnat förråda mig; jag tillbakahö:l mina åtbörder, mina ord, min vanliga gång ... och likväl var jag ej utan fruktan. Om han vetat, alt jag var prestl. .. Nå väl! nå väl! Han fick veta det. — Huru? — Han fick veta det, man underättade honom. — Hvem då? — Jag. Nilla