Aftonbladet – 12 februari 1846, sida 2

Ja, just jag. Aldrig skall jag glömma denna fasans dag och denna snart sagdt högtidliga samI mankomst. — Min värdinna hade till granne em ung enka med sin enda dotter om tio år. Detta barn insjuknade en dag så häftigt, att det inom två dygn var fråga om lifvet. Herr Laroche var dess läkare; man tillkallar honom. Alla hans försök, förblifva vanmäktiga . . upplösningen nalkades. Utom sig, be-. gär modren andra omsorger, andra råd... Herr Aubry; herr Aubry skall bitl Jag kommer; en tredje läkare är äfven kallad och kl. 8 om aftonen samlas vi i denna smärtans och jemrens boning. Den arma modren sjelf väntade oss i förstugan; det är hon som öppnar för oss, det är hon som inför oss i sjukrummet, och ingenting kan återge allt det sönderslitande i ben-. nes ton och uttryck, när hon vid barnets sjukbädd sade oss: här är hon! Vi bådo henne aflägsna sig, och blefyo ensamme. Ack! de som funnit texten till en komisk scen uti en konsultation mellan läkare, de hafva aldrig funnit den vid en älskad varelses .sjuksäng. Denna balfdunkla kammare; den flämtande lampan, den lila singen uti skymningen, denna tystnad; denna dom att uttala; . .. jag fattades af ett slags förfäran. Det föreföll mig såsom satte man mig att som domare i embetsdrägt döma någon till djden ... blind och okunnig om sjelfva de lagar, hvilkas tolk jag vär. Medlid.adet, som ökade denna känsla af iruktoo, uurcg att förvirra mig. Herr Larocie (os up barnet ur dess bädd; det uppgaf en svas auck och vi började undersökningen af den s s lillas afmagrades kropp, som föll ituvisen öfver läka