Aftonbladet – 9 februari 1846, sida 1

minuter qvarblifva i. sin sorgliga belägenhet. Slutligen tyckte han dock, att de stackarne kunde förtjena en liten uppmuntran, en hop pets stråle, och han tog derföre åter till ordet: Det är en sanning, sade han, polkan är redan både död och begrafven; uppståndelsen hörer ej till denna verlden, och spöken äro icke något passande sällskap för en så upplyst societ som denna. — Men icke må sorgen derföre nedtrycka våra sinnen, förlama vår verksamhet: Veten, att den lysande thron, som polkan, i nöjenas verld;besuttif, står icke tom, den är redan upptagen af .en ny, ojemförligt mycket större efterträdare. — Polkan är borta, men masurkan har kommit i stället. — Ja, vi äro icke hopplösa, masurkan skall sörja derför! Häradshöfdingen lofvade nu godhetsullt, att ban, genom ett personligt uppträdande, genast skulle hafva äran gifva sällskapet ett litet begrepp om masurkans stora företräden. Händelsevis fanns -derockså bland damerna en mamsell, som någorstädes, jag tror på sista marknaden i Wexiö, äfven inhemtat någon färdighet i denna dans, och hon lit, efter många och förenade böner, besegra sin blygsamhet och åtog sig att tjenstgöra såsom bäradshöfdingens moitie. — Fiolisten, stadens organist, hade ett så stort musikaliskt snille, att han smart nog, efter hä: radshöfdingens hvissling, förmådde ur sitt instrument framtrolla hela första reprisen af sjelfva nationalmasurkan — allting var således färdigt, allmänhetens uppmärksamhet var spänd — nu I började dabsen: Man hade visserligen i Brackköping sett mycket, men någon masurka hade man dock der laldrig. set. Man hade också i den goda staIden hört talas om både Taglioni och Fanny . Elsler, men likväl hade man aldrig anat, att I menskliga, svenska ben kunde follkomnas till elen sådan talang, som den häradshöfding Krualsengvist nufutvecklade. Häradshöfdingen öfverz