Aftonbladet – 9 februari 1846, sida 1

KORRESFPONDENS-ARTIEEL Paris den 6 Januari. Du önskar att jag skall berätta något -om nöjena och tidsfördrifven i Paris; öfver politiken, säger du, får man veta mer än som behöfs af tiduingarne, och du gör ej anspråk derpå i mina bref. Jag tackar för dispencen; men tror du väl att det är lät-. tare att redovisa för nöjena och tidsfördrifven i denna jettestad, hvars ofantliga menniskomassa icke tycks andas för annat än sådant, om man får döma efter utseendei? Och att berätta hvad denna: halfanhan million har för sig för ro skull, det tilltror du en stackars främling, som ännu håller på att morna sig efter de första döfvande intrycken af bulevarder, kafeer, restaurationer, spektakler, reunioner Örc., äc., e.l...; När jag lemnade ångvagns-trängen, midt i denna brusande hvirfvel af lorder och lejon, ladies och grisetter, studenter, bärare, omnibuskuskar, bednminer, savoyarder och trashankar, var det ungefär som när den fromme Jonas vräktes upp af hvalfisken vid Ninive, litet sjösjuk ännu efter den vidunderliga färden och visst icke mindre sansad vid menniskosorlet än förut under orkanerna. Låt se likväll Knappt kom jag att nämna Ninive, förr än jag hittade en nyhet för stunden; bögsta modet på låckar och skägg är nu å Vassyrienne; bårkonstnärer och skäggartister, skräddaresnillen och kostym-poetissor: trängas alla middagar kring konsthandlare-butikernas fönster, att studera Flandins litograferade minnen från Chorsabad; och står det nya Ninive qvar till karnevalen, eller aldrasist till den störa lejonmönstringen på Longehamps den Maj, så får man väl i det gamla Ninive söka efter mönstren på mantlar, deri på min tillkommande morgonrock ty vart icke förslår att tjusa mig en hundradel så mycket, som den skotska brukigheten på min första blus, den kanelbruna koltens efterträdare för fjorton år sedan. Men hvart tar jag vägen? Problemet för posttimman var icke att spå om hvad som skulle hända till Påsk eller Pingst, utan att besätta hvad som redan händt i Julas. Ack, hvad helst som den moderna verldens hufvudstad har-att bjuda på — af någon nordisk Jul ges der ej en skymt! — När ett skandinaviskt gille slog sig tillsammans, för att trolla fram den glada barndomsqvällen, efter ett oändligt bråk med restauratörer, hofmästare, köksartister och valsvirtuoser, så blef det ändå bruna mutacherade gareoner, och icke vår landsbygds rosenkindade valkyrior, som serJverade lutfisken, risgröten, grissteken och manJdeltårtan åt oss; och sin undran öfver den sällsamma anrättningen lyckades då lika litet att dölja, som sin häpnad öfvercdet oerhörda slöIseriet i salens begge kaminer, der ett par ägta Isvenska julbrasor flammade natten i ända. Dessa -Ibrasor, i förbund med de knallande korkarne