Aftonbladet – 6 februari 1846, sida 2

min Gud, hvad man bedrog sig! — Hafva vi ej ännu kraft? Hafva vi ej ännu enthusiasm? — Må Poikan svara! Polkan kom — och Svea vaknade åter. — J nutidens älskliga barn, eder svett och möda, edert nit, eder ifver och oultröttlighet, gören eder ännu en gång värdige eder ärorika härkomst! — J polken — det är, minsann, icke för ro skull, det är icke lek; nej, på allvaret igenkännes bjeltars och vikingars afföda. Hufvudstaden, den vanliga teatern för alla mera ingripande revolutioner, kan nu äfven på sin ärorika meritlista upptaga, att den i vårt land först realiserade tidens nyaste id — polkan, och historien skall icke glömma, att det var på den vidtbesjungna Mälarens klassiska strand, som friborne svenske män och qvinnor första gången dansade polka. — Hvem mäktar besegra eller tvinga tidsandan? — Ack! lika gerna kan man bjuda tiden stå stilla i sitt lopp. — — Oaktadt riksdagspolitiken spökade i alla bjernor, togo dock polka-sympatierna sin plats; de spridde sig med löpeldens hastighet. och växte i intimite, liksom lavinen. Väl förmärktes från de stationäras parti, hvilket alltid stretat emot hvarje mouvement, vanmäktiga opinionsyttringar; men segren var bestämd af ett högre öde: representationsförslaget föll, men polkan stod upp, och landets lyckliga barn gin50 direkte från kröningsjublet till polkan; och sedan — sedan blef hela samhället idel polkörer och polköser. Polkan blef dagens lösen, inda från palatset till kojan, från Claes på hörnet till Innocensen. Hede vi i vårt land de engelska ångvagnarla i gång, så skulle icke en sådan stad som Brackköping i tre hela månader behöft vänta på polkan; men nu, när iderna forslas ikring med gästgifvareskjuts, kan man icke begära en nabbare kommunikåtion; det finnes, skam att ala om det, till och med städer, dit alls inga deer någonsin hinna fram. — Imedlertid var ru, som vi veta, den efterlängtade, märk värdia händelsen intr5ffad: den verkliga polkan var rerkligen anländ, och löjtnant Felix von HabeI