Aftonbladet – 5 februari 1846, sida 3

nance, gamle bekante, Din fordne Confrater. NYA TEATERN. (Pe Floderna, komedi i 3 akter, af Rodri Bendiz. Be goda Tyskorna, liksom fruntimmerna wu vissa andra länder, äro mera än skäligt intag af begäret att vara moderna, att kläda sig e ter den sista Pariser-modjarnalen, att späcka si , tal. med franska ord och fraser. Hr Rodric IBendix har velat straffa sina Iandsmänninno g för .dessa deras fel. Afsigten med hans komec jär sålunda ganska god. En annan fråga bli i om han med den förmått verka allt hvad ha s: velat. Botemedlet för modesjukan består derut j att baron. von Seeland, genom ;understuckn f modjärnaler, narrar Eva, baron vön Borstein , syster, att kläda sig å la Abd-el-Kader, elle , uti en klädning till hälften rosenröd, till hälf I ten blå, hvilket, enligt ordspråket, var grannt men: ieke pråligt; och slutligen a la emanci Pationy, uti en karlkostym, röda pantalonger gul väst, svart roek och: en karlhalsduk af ag minns ej hvad för färg, hvartill kommo glas ögon med ofantliga guldbågar. Hr von Hahn hoff, moedlejonens representant, narras på sam. ma sätt, att presentera sig uti hvit frack, rödå strumpor 0. s. v. Hela mystifikationen förefaller alltför grof, att medföra den åsyftade verkan, och de mystifierade personerna synas si ; enfaldiga, att hvad som träffar dem, kan näppeligen någon annan taga åt sig. Imedlertid får icke förnekas, att författaren genom åtskilligt annat, t. ex. baron von Borsteins yttranjden, vetat gifva modsjukan en ganska skarp lexa, hvilken, låt -oss hoppas det, icke skall blifva utan verkan. De pilar, som äro rigtade mot den emanciperade qvinnan,, förlora en del a sin udd hos oss, der emancipationens doktrin ännu icke eger några representanter. Författaren har imedlertid inflitat. en rätt häpen intrig emellan de lärdomar, han velat gifva allmänheten. Det är nemligen fråga om, huruvida Clara von Borstein, bironens af samma namn dotter, skall få, enligt sitt bjertas böjelse, blifva baron von Seelands maka, eller om: hon, enligt ett gammalt aftal, måste gifva sin hand åt en herr von Bock, hvilken den unga fröken aldrig sett. Von Boörstein iade visst ingenting emot partiet med Sce!and, men se, von Borstein hade processat med von Bocks far, sin goda granne, om en skog, processen är förlikad, vilkoret att deras barn skola gifta sig med hvarandra; den som bryter löftet skall förlora skogen,, och man vet, att solida Pössessionater äro rädda för alla abalienationer. Imedlertid inträffade ej bättre, än att äfven herr von Bock försett sig på annat håll, och derföre ville blifva den äldre: förbindelsen qvitt, utan att Likväl skiljas ifrån skogen. Herr von Bock tager in tillflykt till en list: han kläder sig såsom impel bonde, vandrar af till sin tillämnade värfader och visar sig der såsom sjelfva enfallen och dumbeten. TImedlertid igenkännes han f både von Seeland och Therese, von Borsteins ysterdotter, hvilken sednare vid, jag vet icke vad för en brunn eller bad, vunnit hans hjerta. om Seeland imedlertid icke visste orsaken till on Bocks förklädnad, råder han sin fästmö, tt sätta list emot list och visa sig ej mindre um, än pretendenten på hennes hand. Denna arternas ömsesidiga förställning gifver anleding till rätt roliga scener. Slutet blir icke indre än trenne partier, ty äfven de mystierade känna sig af innerliga sympathjer dragna Il hvarandra. Hvem som tog vid skogen, får an imedlertid icke veta, troligen står den än-, 1 qvar på sitt ställe. — Denna komedi: med na moraler och skämtsamma upptåg är rätt aderhållande och munter, om man öckså icke an gifva den något stort konstvärde. : Uti Pariserpojkens Bröllop, af förfaltaren till Pariserpojken, får åskådaren se hvad det vill ga för en hederlig handtverkare; alt ega en rnäm svåger; . som, under det han förstör sin rmögenhet,. försummar sin hustru och jagar , ter andras. Pariserpojken är nu fullväxt, för rigt sig lik, ett mönster af heder. Han räda VA KE ee KP BR OT RE