Aftonbladet – 5 februari 1846, sida 3

herberge, begifver sig in i derås atmosfer; och för det andra; då uslingarna ankomma klockan sju, åtta. eller nio på aftonen och måste lemna stället bittida på morgonen, så skulle de ju nödgas arbeta ett stycke på natten, i stället för att få sofva. Detta hindrar dock icke att i Dagens artikel förekommo ett par idceer af så genialisk art, att de förtjena framhållas. Så t. ex. heter det, att om man är förlägen om arbete, ,så kunde mMan ju, om annat tryter, hafva stockar eller pstenhopar till hands att flytta från ett ställe vill ett annat, en trampqvarn att sätta i rönrelse, någonting med ett ord, hvarigenom den fattige åtminstone tror sig hafva förtjent, hvad han verkligen erhåller. Jag är öfvertygad att vederbörande skola hålla författaren räkning för vinken, om den också icke kan verkställas. Blott ett vill jag tillägga, om det icke, när stockarna, och stenboparna flyttas och bäras, med detsamma vore så godt att försöka deraf sammansätta en nyaste teater. En annan icke mindre sinnrik tanka ligger i den anmärkning, som i samma artikelgöres vid de jagter, sem polisen stundom om somTarna anställer på Djurgården efter uteliggande personer. Dagen yttrar: härom: Ett gammalt pordspråk säger likväl, att det om sommaren är vhus i hvar buske, och måhända skulle det för mången frisk arbetare icke vara någon så alldeles förkastlig hushållning, stt begagna denna nalurens anvisning att tillbringa den varma ljusa sommarnatten under himmelens tak, badande i :åess friska luft, för att med den be: sparade skärfven för hushyra hafva en ökad tillgång för den kommande vintern. Hvilken skön tarika; hvilken vacker: naturpoesi ligger icke i dessa uttryck, som erinra om Bellmans vackra vers: ;Jorden är mitt kammargolf, solen är min lyktar; man tror sig riktigt vara i Italien. Det är ock :treligt att seken skulle gå, om t. ex. Bagens redaktion, som består af idel riska arbetare,, ville föregå med sitt. eget. exempel, hvarvid det vore roligt et serskildt få veta huruvida samtlige medarbetarne taga hus i en och samma buske; eller om de behöfva tre sådana; jag är bara rädä, att hvilan under himmelens tak blef så ljuf, att vederbörande någon gång kunde sofva bort sjelfva Dagen. Men posten går, och jag slutar således, tecknande, gamle bekante, Din fordne Confrater.