Aftonbladet – 5 februari 1846, sida 2

kas på ledsnadens pinbänk; jag är icke född för suckar och qval; jag är född för att prata. Lefve pratsjukan och sällskapligheten! Jag är för längesedan trött vid att skrifva. Mina öron törsta efter ord, och jag står icke ut med att längre hålla munnen. Hör då bit någon barmhertig menniska! — Kryddkrämare, pepparstrutar, smörnypare, förbarmen ederl!.. Vid Gud, jag .trör min bön är hörd. — Det går någon i trapporna — det famlar en hand på min dörr — Gudasände, stig in! På samma gång löjtnant Felix nedskref det sista ordet i sitt bref, utropade han detsamma med hög röst. — Ögonblieket derefter öppnades dörren och en herre steg in. Det var en man i blomman af sina år, ehuru annars ej blomstrande. Han saknade ej behag i sitt utseende, men en viss torrhet och kantighet var uttryckt i hela hans, något ovarsamt medfarna och härjade gestalt. De blonda lockarna voro ordnade med en utmärkt omvårdnad och genom ett mycket gängse konstknep cacherade de, åtminstone i stilltie, på det fullkomligaste vis, en fatal kalhet öfver hjessan, som nu, lik en måne bakom moln, mera anades än syntes. Näsan sattes något i vädret, men detta tycktes vara nödtvång, emedan glasögonen annars skulle fallit af. Man behöfde för öfrigt endast kasta en flygtig blick på denna person, för att till stor del känna hönom. En mans klädsel är nemligen, i vår åt ytlighet vända tid, allmänneligen någonting ganska karakteristiskt, och af den yttre kostymen kan man mången gång sluta till den inre utstyrseln. Ja, endast på sättet att knyta halsduken, kan man bygga djupsinniga theorier om ofelbar menniskokännedom, och åndå ej bygga på lösan grund, ty det är otroligt, till hvilken noggrannhet denna bagatell förmår bestämma karakterens nyansering. Vår nye bekante bar en bjert, ljusblå och gul, långhalsduk, bunden med en knut;