Aftonbladet – 5 februari 1846, sida 1

jag till nästa riksdag, skall cellsystemet störtas i grund; det är ju barbari i stället för filantropi! Säg sjelf, har jag icke skäl att hata ensamheten? Jag, du känner mig, är jag icke en munter, lefnadsglad, toujour, ja, utan preludier, en sakramenskadt treflig gosse — är jag icke? Jag vet, att min verldsåsigt ständigt bar varit mig sjelf till glädje och androm till exempel. Jag har tagit dagen — och natten också — alldeles så, som en ung man af mitt stånd bör asa sen. Sorgen har jag städse hållit utom mitt I jertas barriör, och med min munterhet har jag gjort mången lyckliz sympatikur; jag hade t. ex. en gång en vän, som en vacker dag ville fara till evigheten med extrapost; det var mitt verk att ban i stället for till — Blåporten. Nå väl, sådan har jag varit, sådan var jag ännu i går, men nu... Broder! jag kan blifva disperat när jag tänker derpå, nu har jag blifvit melankolisk. Må vemodets dämoner och afgrundens små näsvisa satungar jublande bele mina suckar; må alla smäktande månskenspoeter, alla lungsigtiga, lutknäppande kongl. sekreterare räcka mig lång näsa — jag måste skamflat uthärda deras smälek, och har ingenting att urskulda mig medannat än — ensamheten. ÄR Jeg har blifvit melankolisk — det låter fan så likt en lögn, men är dock rena sanningen. Den rysoch förskräckliga sjukdomen bar icke stannat endast vid symptomer, den har gripit ikving s:g med en förvånande hastighet; ja, det bar redan kommit så långt, att jag börjat grubbla öfver mina affirer, och det är således onekligt alt jag befinner mig i elt af melankoliens högsta stadier. Mina affirer utgöra annars ett kapitel, som jag förr baft till regel att aldrig tänka på. Nu är ingenting Ukt sig. Nyss öfverraskade jag mig sjelf t i de djupaste kalkyler öfver debet och kredit, der var ett af de