Aftonbladet – 5 februari 1846, sida 1

rinnor, nöjen, till en obscur, helt och hållet obekant småstad! Och ändå vill man neka, att icke krigaren; äfven i fredstid, vandrar försakelsens bana. Då-löjtnant Felix tröttnat att längre öfva sina landtmätaretalanger, satte han sig ned vid ett bord, tog fram papper och började med trubbig penna följande bref till sin bästa vän: Broder! TA Du må icke inbilla dig, att detär vänskapen, som drifver. mig att fatta pennan,; nej, JA ledsnaden. Jag är för närvarande alls icke mäktig någon vänskap, utan endast hut; jag hatar mig self, dig och hela verlden; jag är mauvais till den grad, att himmel och jord borde darra; jag är, på ren svenska sagdt, arg. Napoleon på S:t Helena var en lycklig ost emot undertecknad i Brackköping. Napoleon var en nedgående sol, men jag var en uppgående; se deruti ligger hela den grymma skillnaden. I dag vid middagstiden kom jag bit till denna afskyvärda stad, om hvilken geograferna icke känna mera, än att här drifves stark oxhandel,.. Jag hatar alla småstäder af medfödd instinkt, och jag högaktar min salig mors mifne dubbelt derföre, att hon ruinerade min far genom bosättning i hufvudstaden: Var mitt arf ringa, så är jag dock född vid Drottninggatan! Af hela mitt fädernesland erkänner jag endast Stockholm. Att vara Svensk, det går an för en Smålänning att skryta af; men att vara Stockholmare, det är mer.Annu har jag icke formerat bekbhtskap: med en enda menniska; min gamla värdinna räknar jag nemligen till häxorna. Jag har imedlertid haft nog af att betrakta Staden genom mitt fönster. Detkanicke finnas en förargligare syn, än att se denna handfull gröna, röda, blå och brunå bus, buru de, på äkta parisertmanör, skockat sig tillsammans så tätt, att gatorna knappast få rum; och