Aftonbladet – 4 februari 1846, sida 2

stammen i Amerika från Förenta Staternas inkräktningar; emedan dessa, som han tror, annars skola innan kort öfverskrida Panamanäset. Jag tillstår att jag måste beundra denna fjerrskådande blick; men jag kan ej följa den med min: egen; jag tager saken enklare och säger: allt har sin tid. Om den angloamerikanska stammen en gång i framtiden hotar den spanska i södra Amerika; om den, likt England nu, bemannar 400 linieskepp och 200 fregatter; om den på sitt håll beherrskar hafven, och vägrar att erkänna den grundsatsen, att flaggan skyddar lasten: då skall äfven jag rösta för nödvändigheten att den politiska jemnvigten i Europa må hasta den i Amerika till bistånd och att vi må blanda oss uti densamma. Betrakta vi deremot den politiska jemnvigten, sådan som den visar sig nu, då skall nordamerikanernas tillvext, långt ifrån att synas vådlig för oss, tvärtom visa sig som en Försynens välsignelse; den skall — må man ursäkta mig det vågade men sanna ordet — framkalla hvad jag vill kalla vår politiska befrielse. (Öfverraskning). Jag skall förklara min mening med detta ord. Alltsedan 4787, och till och med under restaurationen, hafva vi, frivilligt eller ofrivilligt, varit den franska revolutionens representanter i Europa; den politiska frihetens representanter; men denna ställning hämmar friheten i våra rörelser; den har — jag miste säga det, så litet jag annars vill öfverdrifva — ådragit oss många regeringars motvilja. Jag syftar härvid icke på några anslag emot Frankrike, men på en tyst öfverensstämmelse mellan de absoluta makterna. Hela kontinenten har varit stängd för oss; vi ha nödgats sluta oss till England — till en makt, som ej längre fann någonting anstötligt i vår revolution, hvilket vi tacksamt böra erkänna; men som är afundsjuk på vår betydenhet till sjös, och ofta låter leda sig al denna känsla. I denna ställning ligger det tvungna hos vår politik; och vi kunna blott genom två facta befrias derifrån: på fasta landet genom det fredliga framskridandet af vår revolutions grundsatser, och på hafven genom utvecklingen af Nordamerikas makt. Tilläfventyrs skall intet krig utbrista mellan England och Nordamerika; jag önskar det. För nordamerikanerna ligger ett materiellt intresse till grund för tvistea; för England ett maktens och värdighetens. I början skulle Frankrike kunnat hoppas att härvid spela rollen af en verksam skiljedomare; men ministeren bar söndrat det naturliga goda förstånd, som ägt rum emellan nordamerikanerna och oss; och efter presidenten Polks yttranden kan Frankrike omöjligen uppträda till tvistens förlikande. Jag vill ej säga någonting mera härom; jag önskar att mina ord måtte höras i Amerika; jag fruktar ej för att de höras i England; ty det önskningsvärda är, att man måtte komma på ren fot emellan tre så stora makter, som England, Frankrike och Förenta Staterna.n — Guizot svarade först den följande dagen. Frågan — yttrade han — gäller utan tvifvel verldspolitiken. Det ges för närvarande tre verldsmakter, som sträfva efter utvidgning af sina områden: Ryssland, England och Förenta Staterna; medan Frankrike, sysselsatt i Afrika, utan att sjelf söka några landvinningar, har ett bjudande intresse uti att bibehålla jemnvigten emellan dessa tre verldsmakter. Det har tillika ett annat intresse: bibehållandet af alla de öfriga makternas sjelfständighet. Englands och Rysslands framsteg i Asien ha hejdat hvarandra; i Amerika förstora sig Förenta Staterna ensamme. Jag vill här ej upprepa hvad jag vid ett annet tillfälle yttrat öfver vår åsigt af deras förstoring; vi önska dem lycka dertill. Det oaktadt kan jag icke återkalla mina ord öfver den politiska jemnvigten i Amerika. Eller vore det väl möjligt att vi utan allt misstroende skulle kunna se hvarje utvidgning af Förenta Staternas makt; äfven om den sträckte sig öfver hela Amerikas fasta land?... Men presidentens språk afvisar all europeisk inblandning i Amerikas angelägenheter, hvilka förhållanden och fördrag vi än kunna framlägga. Man säger att vi för denna blick i framtiden uppoffra våra närvarande förhållanden till Förenta Staterna; men i afseende på ett land, der, såsom i Amerika, framskridandet går med en så ilande fart, och en makt, hvars nuvarande vidd ingen dödlig kunde ana för femtio år sedan, är det klokt och omtänksamt att kasta en sådan blick i framtiden. Det är ej heller grundadt att vi derigenom uppoffra våra närvarande förhållanden. KIA nn