Aftonbladet – 4 februari 1846, sida 2

rande spanmåilslagarne, han för dem framlagt. Hurudana dessa äro, skulle parlamentet få veta den 27 Januari. Vi skole i morgon göra början till meddelandet af det högst interessanta tal af Peel, i hvilket de nu lemnade upplysningarne rörande ministerkrisen förekomma, men som dessutom och hufvudsakligen innehåller denne statsmans nuvarande åsigter rörande skyddstullsystemet och uppgifter om hvilka fördelaktiga verkningar, dess afskaffande i en mängd fall redan åstadkommit för Storbritanniens handelsoch näringshif. I öfverhuset uppträdde hertigen af Richmond till försvar för spanmålslagarne, och anföll ministrarne för det de, såsom han yttrade, antagit föreningens emot spanmålslagarne grundsatser. Det förundrade honom, att de ej gjort m:r Cobden till pär, sedan de nu blifvit så såta vänner med föreningen. Hertigen af Wellington bad hertigen gifva sig tålamod ännu några dagar, till dess spanmålsfrågan verkeligen komme under öfverläggning. Lord Brougham talade för spanmålslagarnes upphäfvande, men emot den bekanta föreningen för samma ändamål. Den halfförryckte, ultra-konservative Sibthorp i underhuset förklarade sin förundran, att Peel ej redan inträdt i det vanfrejdade bandet, (föreningen emotspanmålslagarne). Han hade en gång trott, att sir Robert var den ende man, som kunde rädda landet; nu deremot trodde han,att om någon dödlig företrädesvis vore utsedd att förstöra landet, så vore det just sir Robert. — Man skrattade åt den pjollrande gubbenp. I båda husen biföllos utan omröstning förslagen om adresser till drottningen, och kommitteer utsågos att dertill uppsätta förslag. FRANKRIKE. Adressdebatterna i deputeradekammaren började med några obetydliga förpostträffningar, men togo redan på andra dagen en så allvarsam vändning, att Toiers fann sig kunna deltaga deri med en tämligen lång och efter vazligheten lysande improvisation, hvilken åter hade till följd att Guizot äfven höll eit långt tal, af lika mycket intresse, i afseende på Frankrikes förhållande till verldspolitiken i allmänhet. Thiers ansåg de vanliga anklagelserna mot ministeren, hvilka äfven denna gången hade begynt debatterna, såsom mindre maktpåliggande än frågan om den ställning, som Frankrike hade att iakttaga i afseende på nordamerikanska fristaterna, under närvarende politiska spänning emellan dem och Storbrittannien. Om, — sade han — våra förhållanden till nordamerikanska statsförbundet fortfara att vara fredliga, så äro de dock — att sluta från presidenten Polks ord — likväl ej belt och hållet vänskapliga. Det är bekant hvilken betydelse Texas ägt för nordamerikanerna; genom detta lands införlifvande i deras statsförbund omsluter detta nu hälften af Mexikanska Viken. Sträfvandet efter denna besittning var gammalt och naturligt; folken äro ej mindre ärelystna än konungarne, och ett stort folks ärelystnad tillräknar jag det ej som ett fel. Vårt kabinett har dock högljudt och offentligt förklarat sig emot detta införlifvande; dess förfarande måste vi sannolikt bedöma efter utgången; ministern sjelf har nyligen i Pärskammaren sagt att vi måste bedöma det så. Men efter ministerens egen åsigt är ett dubbelt misstag då begånget; ty utgången har icke varit den förutsatta, men väl hafva de allmänna förhållanderna de begge makterna emellan blifvit störda. Man synes orolig öfver den oerhörda tillvexten af den nordamerikanska demokratien, och jag begriper nog att den väcker öfverraskning; men månne någon kan i denna växande storhet se en medtäflare, en fara för Frankrike? Jag ser ej något spår dertill, och jag ör förvissad, att när Ludvig XVI biträdde vid nordamerikanska staternas emancipation, när Napoleon åt dem afstod Louisiana, så skapade ingen af dem någon medtäflare åt Frankrike. Nordamerikanerna äro, näst fransmännen, det enda folk jag önskar tillvext. Och likväl vill man att vi skola upprätthålla det politiska jemnvigtssystemet i Amerika,! Det är första gången jagihört detta uttryck af en statsman, när det begagnades af vår utrikes minister. Vi skulle således, efter hans mening, beskydda den spanska folkEEE nn a