veta hvad hon sade, hon sjelf visste det säkert icke. Då hon såg egodelarna omkring sig, maten, veden, kläderna, och i sin halsduk virade in den ena sedeln efter den andra, då tyckte hon att de förflutna 40 årens fattigdom, umbäranden, mödor, sjukdom och vakor, den afbrutna armen, som icke värkte mera — d: v. s. hon kände det icke nu — humgren, kölden — all denna nöd, som dittills följt henne så troget, vart alltför ringa lidanden för den stora lycka, som nu så oförmodadt kom öfver henne. Hon kunde ieke begripa, att det i en hast brinner ljus på hennes bo:d, barnen leka mätta och förnöjda bredvid henne och det förut tomma rummet företer en anblick af trefnad och välmåga! Vänliga röster tala till henne, tårfulla blickar möta henne: Se der, mor Brita, der för din f:omma förtröstan — der för din arbetsamhet, — se der Brita en liten gåfva . . . du har ju en nykter och beskedlig man?, — Ja, Gud vare lof, lilla fru! Så bed för mig, att äfven min man måtte blifva såln 0. S. V. Hela den dagen kunde den stackars Brita icke smaka en bit, för bara glädje, och när qvällen kom, sade hon till sin värdinna: Jag kan ingenting göra för allt delta, ingenting; jag blott ber Gud välsigna dem allal Fader Carlson sjelf, som hela dagen stod der så mulen och otymplig vid spisstötten, såsom hade altsammans icke angått honom ringaste grand, tycktes småningom qvickna vid och försöka att arbeta sig upp ur det tillstånd af stum bestörtning, hvaruti han befann sig. Då värdinnan, i hans och hans hustrus närvaro, öfverräknade gåfvorna för dagen, gick han tyst med hopknäppta händer fram till bordet samt tog med elt godt och tacksamt leende emot den honom tilldelade gåfvan af sex skillingar, med hvilka han skulle fira dagens glädje -— de andra 429 rdr bko borde insättas i sparbanken, det visste han. De följande dagarna representerade mor Brita i sin vrå, ännu alltjemt lifligt påhelsad och begåfvad. Tredje aftonen skref värdinnan med de