Aftonbladet – 3 februari 1846, sida 3

knäppta händer och gret många och bittra tå rar. Gossen kände sig för första gången i sit lif djupt olycklig, och bad till Gud att få dö Men bäst han så satt, föll en ljuf, en under lig tanke honom in. Kyrkogården var nyligei slagen, och gröna, friska höstackar stodo rund omkring. Gustaf började nu bära och vältr: hö i den icke serdeles djupa, blott för tillfälle uppkastade grafven, tills dan var nära fylld Vissnade blommor och nattens tärnor smyckade den gröna bädden. Gustaf lade sig här att hvila. Det skull visst bli en ljuf sömn, tänkte han; ty Henril hade ju också sofvit här. Länge låg han doct och tänkte på den kära brodern, och betrak: tade de dunkla stjernorna, och åsynen af det klara himlahvalfvet, och hoppet att snart få dö spridde åter glädje och frid i hans sjil, och han bad till Gud att få somna; och hans bör blef hörd. Han somnade snart så ljuft och stilla, och drömde hur han återfunnit Henrik och de lekte och voro glada, som hade de aldrig erfarit någon sorg, och Gustaf somnade allt djupare; så djupt, så tungt, tills hans dröm nått sin fullbordan — ty han vaknade icke mer: på denna jorden. Var det själsskakningen jemte nattens kyla som vållade hans död? Jag vet det icke. Men följande morgon blef han funnen död på der grönskande bädden, och alla ömmade för han: rörande öde, och mäster Wackman blef än mera hatad än tillförene. Nigon tid efter dessa bröders sorgliga slut, tilldrog sig i staden E..... , att en rik enkefru derstädes, som i många år varit en skräck