Aftonbladet – 3 februari 1846, sida 2

för någon annan än Gud, och från hvilken evighet den befriade menniskoanden än blickar tillbaka hit, skall den då icke le, af sorg eller medömkan öfver den usla hämnd, som menniskorna, dess bröder, utöfvat på det usla stoft, den icke kunde rädda undan deras makt! och denna ömkliga hämd träffar dessutom endast de oskyldiga, nemlizen den olycklizes anhöriga, som djupt och bittert skola lida häraf, och dessutom, huru mycken uselhet och låghet, huru mycken brottslighet hvilar icke i den vigda jorden? och månne icke Jemnförelsevis mycket rent och upphöjdt kan slumra i galgbacken? och derföre lyser också solen såväl öfver den helgade, som den förbannade jorden; ty Gud finner mycket oskyldigt, som menniskorna dömt skyldigt, och tvertom. Hvarje afton vandrade Gustaf till norra sidan af kyrkogården. Der satt han och gret en stund, och plockade sedan blommor, för att dermed pryda den älskade grafven, och så satte han sig Vid densamma och väntade der så länge, så stilla, liksom han hyst den tron, att brodren skulle komma igen, eller åtminstone ropa honom. Denna tro hade förmildrat hans sorg; men ingenstädes trifdes han rätt, utom vid grafven, och hans fostermor fann honom ofta ioslumrad vid densamma. Men en dag, då han smyckat grafven bättre än förut och ban nu satt och med en vemodig hänryckning skådade sitt verk, inträdde mycket folk på kyrkogården. Flera karlar närmade sig graiven, anförde af en man med ett styggt och vidrigt utseende. Henriks graf blef nu, till Gustafs stora förvåning, uppgräfd. Ki