Aftonbladet – 29 januari 1846, sida 2

att få veta redaktionens p,innersta tanian öfver. representationsfrågan, och att vi uti Aftonbladet hafva ansett svaret härpå böra blifva .dubbelt intressant derföre, att icke allenast j, redaktörer af Dagen, tillförene hyst skälgen olika åsigter härom, utan äfven du sjelf, gamle bekante, betydligt nyanserat din öfvertygelse under olika tidskiften. Då vi uti Aftonbladet af sådan anledning bland annat råkade yttra någon nyfikenhet att få veta, huruvida du tänkte lika nu, som den tiden, du i skriften Vidräkning och Reform) med liflighet yrkade på det år 1840 hvilande förslagets antagande, så svarade ni uti Dagen härpå, att du uti Vidräkning och Reform (jag höll på att säga Rätt och Reform, men kommer nu ihåg att detta var grefve David Frölichs arbete, som du en gång påstod att jag lånade dig ouppskuret) alldeles icke hade skrifvit för nämnde förslag. Aftonbladet erkände också genast vid närmare efterseende, att ni hade rätt häri, men lofvade tillika att ånyo vid tillfälle uppvisa ett annat ställe i någon af dina skrifter, der du yttrat dig på sätt som det påstods, och det är detta löfte jag nu vill fullgöra, i förhoppning att du icke fioner dig stött af det lilla misstaget, då det i alla fall är dina egna ord som blifva citerade. Jag tager mig derföre friheten att återkalla i minnet ditt Sjunde bref om Ställningar och Förhållanden, adresseradt till grefve C. H. Anckarsvärd. Uti detta bref förekommer icke allenast det försvar för 4840 års representationsförslag, hvarpå Aftonbladet syftade, utan hvad du derom yttrat, är dessutom så väl skrifvet, att det lönar mödan återläsa stycket i dess helhet, serdeles derföre, att du lagt vigt på just de rätta bevekelsegrunderna för förslagets antagande, att få bort det landsförderfliga gamlar, som du säger, och att du, utan att vilja anse det hvilande förslaget för det bästa möjliga, gjorde till en hufvudsak, att man måtte komma till ett valsätt, som utgick icke ifrån stånd utan mera från personlighetsprincipen, på det en grund först måtte läggas för ytterligare förbättringar. Detta är också alldeles min tanka, och jag åberopar den nu så mycket hellre, som samma molif med lika mycket skäl bör gälla för en önskan, att regeringen nu måtte intressera sig för en liberal vallag med uteslutande af stånd, om man ock vill medgifva någon liten modifikation till förmån för förmögenheten, hvilket skulle äfven närmare ingå i dina ideer, sådana de uttryckas i Vidräkning och Reformp. Se här huru intressant du yttrat dig ss. 27—531 i det omnämnde Sjunde brefvet: Från den vigtigaste frågan för Norden så väl som för det civiliserade Europa, öfvergår jag till den vigtigaste, dernäst, för Sverige enskildt: frågan, nemligen, om en total omskapning af vår nu mera olycksdigra nationalrepresentation. Förbättring deraf har länge legat oss begge ömt på bjertat, fastän vi förr hyst olika tankar om sättet. Våra inbördes strider, dem vi utkämpat med blanka vapen och öppna vizir, äro slutade och, som jag hoppas, en gång för alla. Jag gör mig en ära af att förklara, att, efter den utveckling frågan fick vid sistlidne riksdag, och med afseende på den ståndpunkt hon för närvarande innehar, följer jag med nöje hr grefvens vackra exempel, och pbiträder, af innerlig öfvertygelse, det hvilande Grundlagsförslaget sådant det är, oaktadt det pafviker i flera afseenden från min enskilda mening. Hvarje ärlig fosterlandsvän, som uppriktigt och alivarligt åsyftar en reform härutinnan, måste utan förbebåll sluta sig till det redan lagligen beredda förslaget derföre, att en af nationens stora majoritet ifrigt efterlängtad och för Sverige högst behöflig reform derigenom är möjlig, på en gång utan omstörtning och utan tidsutdrägt. Hufvudsaken nu är att blifva qvitt det gamla, mer och mer landsförderfligt varande representalionssättet. Den som ej är fullt belåten med det till hands varande nya, har utvägen öppen all söka deritillvägabringa jemkningar och förbättringar. Sådant sker alltid lättare under de föreslagna rörligare formerna, än med den tunga rustning, hvilken begreppen för närvarande nödgas vältra sig. Ty just derföre att det hvilande grundlagsförslaget utgår från personlighetsgrundsatsen, äger det den obestridliga förtjensten, att de representanter det skapar, måste anses föreställa uttrycket af folkets flesta röster. Åtminstone återgifves detta säkrare och fullständigare, enligt omförmälte förslag, än af något annat, som hittills blifvit satt i fråga. Önskar man sedermera en annan form, ja till och med andra grunder för representationssättet: välan! ingenIting hindrar att förändringarna göras från frågans nya ståndpunkt. Man har då på köpet den dubbla vinsten, att vara befriad från det af allmänna tänkesättet utdömda gamla och att