ScCYYCHDL I acnH Ua OIvertygelse, UTPapel jag ICKC i tvifvelsmål, hvilket än mer ökar min glädje. Med hr Richert har det väl icke heller någon fara att han ändrar sig och går öfver på ståndsprincipen. Skulle det mot all förmodan-ske, så lär Du imedlertid icke underlåta att påminna honom hvad han sjelf här inspirerat Dig. Men de ifrågavarande sidorna 86—88 innehålla dessutom flere andra så märkliga saker angående de förmodade utsigterna för 1844 års riksdag (hvilka dock sedan mycket förändrades af den stora händelsen), att jag icke kan neka mig att äfven här citera ett helt stycke, för att tillika visa på hvad sätt Du användt latinet. Du talade nemligen der åtskilligt om biskopen och numera f. d: statsrådet Heurln, och yttrade bland annat följande: Kardinalskälet till hans prestkrage i Statsrådet syftar på den stundande riksdagen. Medan H. E. Gyllenhaal der skall söka komma i besittning af civila tjenstemannapersonalen samt lånbehöfvande, och medan militären, på vanligt sätt, klibbar fast vid Exceilentissimus, ehvad han fogar sig efter MiRervas uppmaning och annammar batongen, eller fortfarande endast med nyckeln till sängkammaren kommenderar armåen; så blir Hans Eminence Heurlins roll att taga de Högvördige fäderne om hand. Det sker alltid lättare i deras drägt, än i hvilken annan, huru grann som helst, och Heurlin har mycket för mycket hufvud att låta sina interessen öfverröstas af fåfängan. Det inger förtroende, det smickrar den presterliga egenkärleken, det äggar andras lust att gå och göra sammaledes, att se Statsrådet-Kardinelen med prestkrage om halsen, biskopskorss på bröstet och konseljportefeuillen under armen. Det är en fana, uthängd att samla anhängare och att visa dem den politiskt-orthodoxa vägen, korrteligen: ett korruptionsmedel, ingenting annat. Aldrig, icke ens under den eljest just i det afseendet så illa anskrifna Frihetstiden hafva de maktägande i Sverige gjort så stora och listigt sammansmidda ansträngningar för att korrumpera, som till det instundande riksmötet, det blir, med ett ord, en korruptionsriksdag. Nu mera köper man icke helt simpelt med penningar, som under den förhatade frihetstiden: man lockar med embeten, man kittlar med utmärkel-! ser, man dagtingar med interessen. Allt detta ligger inom de styrandes lås och nyckel, och folket har ej annat att ställa upp mot dessa giftiga an-, slag, än sin moraliska känsla, och om denna allt. för oförsynt trampas under fötterna, sin fysiska! kraft. På en representation, som till nära 3,:delar består af embetsmän, är det icke osannolikt,! att det Heurlin-Brabe-Gyllenhaalska retmedlet skall göra äsyftad verkan, och att nästa riksdag i följd deraf varder helt och hållet reaktionär. Kanske! är detta till och med önskvärdt. Starren måste hafva hunnit sin mognad, innan operationen före-! tages. Bondeståndet förblifver hädanefter oåtkom-! ligt (med få undantag åtminstone) på riksdagarna och manstarkast äfven dessemellan. En gång måste fjällen falla från böndernes och våra talrike orepresenterade landsmäns ögon. När de hunnit: handgripligen öfvertygas, att både pung och frihet! äro en djerf ministeres säkra rof,så länge det kan legaliseras af en orimlig Representations åtkomliga röster, — då blir det också snart slut med nuva) rande representationssättet; ty mot korruption fin) nes intet annat medel än styrkan. Delenda est Carihago! Den gordiska knuten måste afhuggas. Eftersom jag nu kommit mig att citera, kan : jag icke heller neka mig nöjet att anföra ännu en liten punkt i samma bref sidan 953, inne-!: hållande Din önskan, att man icke skulle bry sig om näringsfrihetsfrågan vid den instundande riksdagen, för att icke splittra sinnena. Du it yttrar nemligen dervid: En sådan taktik å Ständernas sida är dock — jag upprepar det — endast en from önskan. Kardinal-ministern lärer nog draga försorg om, han, att detta trätofrö varder behörigen utsädt de Resp. Stånden emellan. Han har för detta ändamål en omistelig handtlangare i le cidevant redac:eur en chef, nu mera Norrköpingsinteressets aflönade spadassin, för hvilken ämnet är en lifsfråga, och som med Kardinalen äger lika fallenhet att fiska i grumligt vatten.o Måhända tycker Du, och jag medger, icke utan skäl, att mitt bref redan blifvit nog långtrådigt; och likväl har jag ännu så mycket att språka om, för att svara Dig på några förfrågningar, att Du måste ursäkta om jag ytterligare ortsätter. Med en viss rörelse har jag hos Dig, gamle oekante, förmärkt ett fosterländskt bekymner öfver den förmenta omständigheten, alt Aftonbladet skulle hafva försatt sig uti en eroende ställning till Regeringen derigenom, tt Kongl. Maj:t beviljat tullfri införsel af rått vafvel för svafvelsyrefabriker, enär Aftonb!adets örläggare är intressent i en sådan under anäggning varande fabrik. Det är deröre med löje jag går att undanrödja denna oro. Det torde nemligen tillåtas mig att uppysa Dig, som icke gör någon affär af att vara (emma i teehbniska saker, att både i England ch Belgien, från hvilka länder den mesta svafelsyran hittills importerats till Sverge, får råvafvel tullfritt införas. Då nu tanka uppstod å anläggningen af en inhemsk svafvelsyrefarik, så utgjorde det helt enkelt ett oundgänggt vilkor för att kunna täfla i pris med de tländska fabrikerna, hvilka bedrifva sin tillerkning i ofantlig skala, att antingen få imorttullen på den tillverkade varan förhöjd, eller ämnet tullfritt, emedan det svenska svaflet är ubbelt så dyrt som det sicilianska, och desstom offast något arsenikbaltigt och således undre användbart till nämnde ändamål. Det rra hade varit att lägga en beskattaing på lia som använda svafvelsyra; af det sednare er lider ingen, enär icke ett skålpund svenskt rafvel för närvarande förbrukas till svafvelsyre( S , ; m )