Aftonbladet – 26 januari 1846, sida 3

oaktadt förklarat, att Preussen icke ärnar gå till några ytterligheter, eller ställa sig på samma ståndpunkt som Evangelische Kirchenzeitung, och Hengstenbergska partiet. Man vill:hägna. kyrkan och befästa det svigtande, man vill beskydda tron mot tvifvelssjukan och folket mot affall och förderf; men man vill ej antasta andens sanna frihet. Man önskar trossatser, jemte andliga som sluta sig till dem; men tolkningen skall öfverlåtas åt samvetet; man önskar åter upplifva Augsburgiska trosbekännelsen, men likväl i allmänhet och i stort allenast, samt afpassadt efter tidens anda; inom vetenskapen skall fritt utrymme lemnas åt den fria forskningen. Det är på detta sätt man söker hjelpa sig och — bedraga sig. Ty sjelfbedrägeri blir det, antingen man tror sig med halfmesyrer nå det föresatta milet, eller, i trots af halfmesyrerna, låta handlingarne på jesuitiskt vis blifva helt andra än orden. Om man redan nu med hotelser och afsättningar förföljer de prester, hvilka enligt sin öfvertygelse tolka troslärorna: hvad skall man då icke göra när ett kyrkomöte och en allmän rikssynod stadfästat dessa läror! Afven mot det stora moderata parti, hvilket gudlighetsifrarne bittills väl betraktat med förtrytelse, men som icke kunnat förföljas, skola anklagelser för kätteri då låta höra sig; konsistorierna skola förvandlas till trosdomstolar; en mängd församlingar skola utträda ur den Augsburgskt protestantiska kyrkans gemenskap, för att bilda en ny kyrka; tvist och krig skola framkallas i stället för red; hat skall utsås och afsky uppskäras. Man kan och skall icke dölja för sig att denna kyrkans strid äfven har en djup politisk betydelse. A bsolutismen begynner öfverallt befara, att trosriheten banar väg åt folkfriheten: att andens orotestantiska frihet, som djerit sönderbryter ;odtyckliga trosformer, sträfvar att framkalla amhällsordningar, inom hvilka åsigten af jemnikhet inför lag skulle göras gällande mer än vågonsin förut. Frågan är alltså om en strid vå lif och död; hvarvid kyrkan uppfordras att tälla sig vid absolutismens sida, för att att ned gemensamma Erafter fånga folken i den ordna rådlöshetens och förödmjukelsens garn; nedan man vill tröstande gifva dem invisninar på gensidan grafven, till ersättning för det ,etryck de tvingas att lida hitom den, och på n jemnlikhet i benhuset emellan herre och räl, förföljaren och. dess offer, hvilken förepeglas såsom vida fullständigare än den lumpoa nför lagen, hvarmed folken i denna verlden örklara sig belåtna. (Slutet följer.)