Aftonbladet – 26 januari 1846, sida 2

stora stormande hafvet; och i stället för den välbekanta furuskogsdoft, som möter oss i hans poemer, helsar oss här en sydlänsk aroma af gyldne citroner och blommande apelsintröd. Det var i hösten 4845 att svenska regeringen utsände ett par örlogsfartyg till Medelbafvet i och för en liten nödvändig befunn.n demonstration mot barbåreskstaterna. D:r Sätherberg hade erhållit befallning att medfölja som skeppsläkare. Det är från denna expedition ban samlat åtskilliga bilder och intryck, hvilka vi nu erbålla i denna nya bok af hans hand. Om. Sätherberg således här gjort sig till resebeskrifvare i stället för poet, finner man imedlertid, äfven vid blott det flygtigaste bläddrande i boken, att det dock är en poet, som reser. Ofverallt se vi författaren återkomma till sina kära naturskildringar. Sjelfva sjöresan affärdar ban temligen kort och godt, men så snart han väl satt foten på landbacken, tar han sin skada igen, och han utvecklar då för vårt öga med sin kända talang ett panorama af sydländska landskapstaflor. Det är samma mjuka pensel, samma lefvande blick för det måleriska, endast andra lineamenter och andra färger. Hans resebeskrifning eger alltigenom mycket af en viss yrisk ton, och vid några tillfällen lägger han rentaf pennan å sido och fittar i strängarna för alt sjunga ut hvad hans bjerta är för fullt af för att kunna i vanlig pfosa öfverlemna åt papperet. Sådana poctiska ufbrott, äro bland andra en vacker helsning, som han från hafvet sänder hem med en turturdufva; hvilken en dag slagit ned på en rånod, en stolt och rask sång om Hafvet,, ett lekalde stycke, kalladt: Rosen och Liljan,, hvav han jemnför nordens och söderns qvinliga skölheter, m. fl. Författaren teckiår i de tre första kapitlen sin resa från Stockholm till Gibraltar, derunder han äfven egnar Köpenbamn, det vill säga: Tivoli, ett par gddor, samt rekommenderar resande ett radikJt medel emot sjösjuka, nemligen — att stiga i land. I afseende på en storm, hvilken flottiljer måste utbärda utanför Portugal, hänvisar han fintligt nog till Virgilil märsterliga beskrifning i Eneiden på ett dylikt naturuppträde, Men redan i fjerde kapitlet är författaren åter på land vid Gibraltar och nu begynner han beskrifva sjelf. Har lemnar i icke mindre än tio kapitel en af talrika målande episoder genomflätad redogörelse för vistelsen i Gibraltar, för vandringarna i fästningen, för åtskilliga utflygter i närheten, såsom ull Ålgeziras och till de märkvärdiga grottorna vid Catalape Bay. Uuörligt beskrifves den muntra skandinaviska julfesten ombord på fregatten Josephine, hvarom tidninsarne hemma hos oss den tiden också hade ett och annat att berätta. Bland annat förekommer äfven en liten målning på en vinterdag i Gibraltar; författaren bade en förmiddag begifvit sig i land, — det var midt i Januari. — Öfverallty, — så skrifver han, — möttes min blick af den friskaste grönska; skönt rundade aloebuskar, ja hela höckar deraf lyste i blodröda färger med ännu sig utvecklande blomax; brandgöla liljor vaggade deremellan på saftiga stänglar; och såsom perlesmycken, kastade öfver naturens gröna klädning, framblickade bär och der de töckaste vilda narcisser, löckande med sin starka hyacintlukt vandravet all Örat iöf nÖROM sina blomstergårdar. Och det sar dock vinter nu! — men en vinter i södern... Solen log från en molnfri himmel, foglar svingade omkring trädens kronor och sjöngo sina glada visor, bien surrade bland liljornas kalkar och acacieträdens blomax fladdrade för vindens ljumma flägt. Silfverpopplarna, som ännu ej fällt alla sina löf, voro åter bär och der i blomning, och halfvuxna blad höllo på att smycka deras kronor. Jag gick längre fram, sökte efter blott en enda liten flik af den nordiska vintern, och stadnade vid en geraniehäck; — der bakom låg snö. Snö bakom blommande geranier? Nej, det var Calla Ethicpica, som hade bredt ut sina vida, hvita kalkar för den mägtiga solen!.. Hr Sätherberg har dernäst ett kapitel, och ett ytterst lifligt kapitel, för Cadiz, denna urgamla, ännu halft Moriska stad, af hvars balkongers kärleksromanser, hvars springvattens svärmiska sorl, hvars marmorkolonnaders hemlighetsfulla tysthet, hvars promenadplatsers doftande rosenhäckar, Men framförallt af hvars undersköna senjoritors mörka ögon och behagsjuka Mantiljer den unga Nordlandssonen synes nästan hafva. blifvit en smula förhäxad. Byron och Irving hafva eljest blifvit det före honom, och han skall säkerligen icke bli den sista: Det är! ned anledning af dessa ojemnförliga andalusikor och för att 8e Oss svart på hvitt på att van likväl icke helt och hållet glömt sitt hjerta , Ivar i dessa Armidors trädgård, författaren