Aftonbladet – 24 januari 1846, sida 2

i Tscherkessien och förgälves der predikade tros kriget. Woronzow behandlade den af de tscher. kessiska Usderna afsända deputationen med der vänliga värdighet, som så väl kläder hans imposanta person och icke förfelar sin verkan på kaukasiska bergsfurstar, hvilka sjelfva i hög grad älska ett ridderligt och artigt umgängessätt. Att sjelfva de krigiska Schapsucherna hyllade den ryska öfverfältherren, är ett betydelsefullt tecken. Det är dock sannolikt, att hoppet om rika skänker medverkat till Tscherkessernas uppträdande i de tschernomoriska kosackernas hufvudstad; ty ryktet om furst Woronzows utomordentliga frikostighet skall hafva spridt sig öfver hela Tscherkessien ; och hvar gör icke guldets klang underverk! Bell och Longworth (tvenne engelsmän, som rest i Kaukasien) skola säkert förundra sig, när de få underrättelse, att samma Schapsucher, som för få år sedan endast andades hat och blod mot ryssarne, nu infinna sig hos den ryske befälbafvaren på Kaukasus för att gifva honom sin hyllning. En annan orsak, knappt mindre verksam, än de Woronzowska dukaternas förtrollande klang, har också bidragit till denna ändring i tänkcsättet hos en del af de äkta Tscherkesserne; nemligen flere af deras inflytelserikaste och kraftfullaste höfdingars död. Guz-Beg, Kaukasus lejon, Indar Oku och den gamle Hadschi Dokhum-Oku i Ubichien, hvilken Bell kallar den tscherkessiske Washington,, hafva under de sednare åren samlats till sina fäder. Schesmis-Beg skall hafva förvandlats från en bebjertad krigare till en andäktig gubbe, som fått lust att vallfärda till Mekka, furst Pschimeff, härstammande från en af de äldsta och mäktigaste fursteslägterna, åter, har helt och hållet förlorat den smula förstånd, hvarmed naturen begåfvat honom. Mansur-Beg har icke förändrat sig, men det hat, han fortfarande predikar mot Ryssland, har ej mer samma framgång hos hans landsmän, som förut, då ryssarne försmådde att använda trollmedlet, dukatklang, för att tämja de obändiga bergsboerne. ——20———