Aftonbladet – 23 januari 1846, sida 1

det långa spöet i handen, liknade Orienten väldige mager. I midten af lägret såg man Abd-el-Kaders gröna tilt, till hvilket från den yttre omkretsen förde en brel lägergata. Platsen utanföre emirens tält var fri; vid slutet af lägergatan och riktad mot dalen, stod en kanon, endast bestämd för högtidlig salut. Hvarje tält rymde femton till tjugo man; hästarne voro bundna vid stänger, som omgåfvo tälten. Bakom emirens tält befunno sig marketenterierna, midt ibland en hjord af får och getter, hvilka blandade sitt bråkande med hästarnes gnäggande. I denna trakt af lägret hade Ismael en vän, hvilken, liksom han sjelf, var israelit och, för bedrifvande af bandel, slutat sig till emirens tåg. Då Ismael och hans dotter inträdde i tältet hos denne bekante och af honom vänligt emottogos såsom länge väntade, förrättade en marabut den vanliga ceremonien utanföre Abdel-Kaders tält, utropande: Gud är Gud, och Mabomed bans profet! Kommen Moslim att tillbedja honom! Samma dag på aftonen inträdde Ismael och Rebecka i ett annat tält, hvars inre inrättning var egen. En några steg från ingången uppgjord eld, som genom tältöppningen ofvantill sände rök och sprakande gnistor ut i natthimlen, upplyste det inre. Fyra beduiner voro der församlade och afhörde en kringvandrande sagoberättare, hvilken fögnade sig åt den största uppmärksamhet. Två af de närvarande VOrO beduinerne Omar och Hassan; den tredje och fjerde två af deras bekanta, Den ene af dessa var en resande, stadd på väg till Keff, der ban ämnade dröja bos nagra slägtingar och sedan begifsa sig till Tunis. Han hade slutit sig till Abd-el-Kaders tig i grannskapet af Tlemsen. Se der, Ismael ben Lasryl sade denne, då han blef varse våra bekanta. pJag är glad, att efter så lång tid återse dig, du satans son. Jag