Aftonbladet – 22 januari 1846, sida 2

tigheten blifvit å nyo stadfästad? Jag bara frågar: Men jag förutser nog, att herr doktorn på inte vilkor vill medgifva, att Hallands kyrkor och P8 sterskap endast ägt rätt fill räntan af kyrkobem manen. Hr doktorn har fyllt hela spalter med be visning, att vid reformationen det goda Luthersk? presterskapet fått mera, men ej mindre, än det ka tolska förut haft. Hr doktorn har sjelf vitsordat att kronan drog in till sig klostrens och biskopar nes gods; men vill ej tro, att man indrog kyrkor nas eller det lägre presterskapets. Jag är nära no8 af samma tanka med hr doktorn, om man menar de kyrkor, som anvistes till Lutherska församlin gar och deras prester. Men hr doktor! huru trof hr doktorn att det gick med de klosters hemman; som icke blefvo Lutherska kyrkor, eller de undef biskoparnes vård varande gods, som icke behöfdes för Lutherska presterna? Tror hr doktorn, att vid den regleringen icke en hop till kronan indragne hemman kunde dels blifva rent af fråntagne clereciet och en del blott till ränta anslagne? Vet hr doktorn icke, att en hel del klosteregendom t. ex. i Halland nu har kungsgårdsoch krononatur? Hr doktorn säger: att kyrkorna och presterskapet i Danmark fick snarare mera än mindre vid regleringen af deras inkomster efter reformationen. Möjligen! Men månne det icke var just i dylik ränta, som den hvilken kyrkohemmanenpp gifver. Att det var i hemman, finnes åtminstone ingenstädes sagdt. Att ej enskilda donationer derefter gjordes, så som under påfvedömets tid, är ock troligt. Således bestrides ej deraf min satts, att hemmanen äro kronans och blott en del af räntan kyrkans. Hr doktorn ogillar eller söker förlöjliga, att jag åberopat danska kyrko-ordinantien, genom citatioper af sådant, som blott angår kyrkobruken, m. mMen hvarföre icke äfven citera VI art. af desse s. k. Ribe artiklar år 4549,. Denna artikel visar ju, att i Danmark, till och med af annexoch mensal-hemman, endast landtgillet (det är räntan) tillhörde presten, så vida ban icke genom serskild resolution haft Herligheten till hemmanet. Kan hr doktorn på allvar tro, att kyrkorna hade större rätt till desse slags s. k. kyrkohemman, än presterna till sina annexoch mensal-hemman? Är det dessutom ej värdt uppmärksamhet, att just i Lunda landabok en del af de noggranna anmärkningarna vid mensaloch annex-hemman, hvad Herligheter beträffar, synes haft till ändamål att erkänna kronans eganderätt till dessa, liksom anteckningarna vid kyrkohemmanen? Hear hr doktorn, som så noga granskat allt hithörande, icke sett huru i landaboken för hela socknar finnes antecknadt: Dominium öfwier alle forskrefne thesse kirkegaarder hafwier Kongl. Majst ? Dock! kanske kommer nu hr doktorn och vill läsa latin för mig, på sitt sätt, för att Visa att Dominium, betyder allt annat utom jordisk eganderätt; kanske att det är Vår Herres,, celler så der bortåt. Jo, jo! Konsterna äro många. Men kan herr doktorn förklara mig en konst, en s. k. volt, som salig Printzencreutz lärer slagit i denna saken? I hundrafemtio år bade alla frågor om disposition af Hallands kyrkohemman, förmodligen till följd af kronens eganderätt, gått till Kongl. Maj:t genom kammarexpeditionen, och der blifvit, efter kammarkollegii handläggning, afgjorda på ett ganska rätisenligt, för åboerna i allmänhet hugneligt sätt. Under hundra år hade biskop och konsistorium i Götheborg icke hindrat skatteköp af dylika hemman, utan med verklig andlig resignation tyckt, att blott kyrkan eller presten fick sin ränta, kunde hvilken syndig menniska som heldst få lösa hemmanet. På en gång, fram på 1820 talet, blef kammarexpeditionen befriad från föredragningen och ecklesiastikexpeditionen anförtrodd det gudliga verket. Nu skulle akterna gå genom ifrån kammöarkollegium till ecklesiastikexpeditionen: underligt nog avt de icke heldre fingo gå genom kommerskollegium, hvilket passat bättre, sedan man synes haft för ändamål att kommersa med sakerna. Ifrån den stunden var det, elier ifrån den s.k. Lyngåkra-volten, då halfva hemmanet bief förklaradt vara kyrkans, sedan andra hälften nyss förklarats vara kronans, som hela säken blef så invecklad och slutligen 48235 års bref gjorde åboernas besittningsrätt till intet. Gud give nu herr doktorn kunde ställa alit detta till rätta. Jag för min dei har mycket förtroenåe till andliga auktoriteter. Men sedan Sveriges, Danmarks och Norges utmärktaste lagkunnige och kameralister afgifvit sina yttranden; sedan landshöfdingeembetet i länet, efter sina arkivhandlingar, vitsordat bemmanens natur af kronohemman; sedan kammarkollegium så fullständigt utredt förhållandet; sedan aflidne konungens statsråd flera gånger funnit sig böra tillstyrka Rikets Ständers begäran om undersökning, i den anda, att kronans och åboernas deraf beroende rätt skulle skyddas, utan att kyrkor och presterskap derföre behöfva lida ringaste mehn i sina inkomster, så tror jag mera på de verldsliga auktoriteterna i denna sak; och jag hoppas att vår rättsinnade öfverhet, som nu eger alla nödiga upplysningar, snart skall göra ett godt slut derpå, så att vi begge icke behöfva vidare ordvexla om densamma. Stockholm den 3 Jan. 1846. B. Gudmundsson. — H. M. Konungen höll i går på förmiddagen konselj. s — Ho RR HH Elartisan af AOctaroväthland Iörar