Aftonbladet – 22 januari 1846, sida 2

ansetts vara privilegterad jord, om ock dess skyldigheter kunnat vara i ett eller annat olika! Skulle allt detta icke kunna förklaras så: att hemmanen voro kronans, och att blott viss ränta blifvit til kyrkornas och presterskapets inkomster dertill anslagen? Så tyckes det af alla offentliga handlingar; så står det i de jordböcker civilmyndigheterna på embetsansvar uppgjort; så i Lunda landabok, uppgjord efter presterskapets egna uppgifter, på danska konungars befallning. Hr doktorn undrar, att jag icke riktat mina vapen emot denna sistnämnda handling; men detta bevisar, att br doktorn antingen icke vet, hvarom frågan är, eller icke vet hvad Landaboken innehåller. Ingen har åsyftat att beröfva någon Halländsk kyrka eller, prest den lagliga rättighet han eger till viss ränta af kyrkohemman, eler till dispositionsrätt af de få hemman, som verkligen äro under kyrkornas eganderätt. Men åboerne på nära tvåhundra dylika, så kallade kyrkohemman,, hvaraf kyrkor och presterskap blott hafva laglig rätt att uppbära viss, i jordeböcker bestämd ränta, begära att presterskapet icke skall få fortfara i en inkräktad städselrätt, som nu förvandlats till ett arrendesätt, hvilket alldeles utplundrar åbo-slägterna. Det är just Landaboken, som visar att kyrkor och prester, med några få deri tydligt utsatta undantag, endast hafva rätt till en del af räntan, oftast till en högst ringa del deraf. Således långt ifrån att förneka Landaboken, är det just åboerna som be, att den måtte respekteras; och nog vet Hr Doktorn huru angelägna deras motståndare varit, alt få Landabokens vitsord uhderkändt. Skulle verkligen då Hr Doktorns nu visade ömhet om Landabokens giitighet vara allvarlig? Eiler tror Hr Doktorn att man ej vet hvad den handlingen bevisar? Att i en sådan, upprättad för att få ordning inom kyrkoförvaltningen, skulle upptagas alla hemman, af hvilka kyrkor och presterskap hade något slags inkomst, är ju helt naturligt; men den tidens presterskap måste varit så ärligt och förmodligen så pass kontrolleradt, att det i dessa uppgifter icke försökte fördölja, att det blott var en del af hemmanens ränia, som tillhörde kyrkorna och dem sjelfva. Hr Doktorns vördnad för det i ingressen förklarade nådiga Kongl. syftemålet med förordningen om Landabokens upprättande är ganska vacker; men icke bevisar den, att alla der uppräknade hemman egas af kyrkorna: det bevisar ju sjelfva innehållet af de olika annotationerna för hemmanen. Då jag i mitt anförande erinrat om, att vid Hallands öfverlemnande till Sverge, äfven denna kyrkornas rätt endast till räntun blifvit medgifven, har jag råkat, i en hop anteckningar, förvexla beviset derför. Jag kom att yttra, att det citerade stadgandet stod i Malmö Trecess, raen det står i 9:de punkten af den Resolution, som de Svenska kommissarierna, hvilka i följd af Roskildska freden aslutade Malmö recess, under den 48 September 41662 afgifvit. Hr Doktorn har nog sett, att denna de Kongl. kommissariernas resolution, afgifven i samma dagar, som recessen afslutades, och i sammanhang med denna, enligt Korg. stadfästelse förklarades vara af samma kraft, som vore den i Recessen införd; ett förhållande, som bäst vittnar huru oskyldigt. jag kommit att förvexla i anteckningarna Recessen med Resolutionen, som deraf utgör en ingredierande del. Men Hr Doktorn har imedlertid begagnat detta misstag, för att tillvita mig, att jag osannfärdigt beskyllt Hr Doktorn för att icke hafva låtsat om Recessen. Hr Doktorn påstår, att Hr Doktorn icke endast i sin reservation, pag. 23 och 24, omnämnt Recessen, utan, pag. 25, infört hela Resolutionen. Förvissad att samvetsgrannt hafva fört striden emot min lärde motståndare, slog denna tillvitelse mig med förvåning. Skulle jag så illa betett mig? Skulle jag hafva öfverhoppat en så betydlig del af den långa reservationen? Jag efterser i den de åberopade sidor 23, 24, 25. Jag finner ingenting om den uppgifna resolutionen. Jeg läser många gånger ånyo den hela afhandlingen, med dess bilogor. Nej! här finnes den ej. Jag går tillbaka till Aftonbladet (2: 270, den 20 Nov. 1845), 1:a sidan, 4:e spalten och det stycket, som så högtidligt börjar: Vår tid är en kraftfull tid, c. Ja! der står tydligen beskyllningen emot mig, och, hvad mera är, der stär en citation af en liten del af Resolutionen som visar, alt vi begge mena densamma. Men hvarföre har Hr Doktorn då äfven i Aftonblads-artikeln stannat i halfva meningen? Tillåt mig, att få komplettera den, för att visa, att jag icke obilligt förebrätt Ir Doktorn sin låtsade obekantskap derom. Så här lyder Resolutionen i nionde punkten: Kyrkor, Skolor, och deras Betjente, till hviika af gammal tid någon viss ränta förmedelst Kongl. Bref af en Christlig intention är förordnadt och perpetueradt, bör mainteneras; dock måste sådant icke vidare extenderas, än på den räntan, som af ålders tid sedvanligt varit till dem underlagdt. Hvarföre, Hr Doktor, i dessa sina upplysningar, icke endast beskylla mig orätt, utan äfven dervid utesluta just denna slut-sats, som bäst bevisar, att kyrkorna i Halland icke af Svenska Regeringen vid provinsens emottagande tillförsäkrades om egandeeller dispositionsrätten af kyrkohemmanen, utan blott om den ränta, som af ålder sedvanligt varit. Besynnerligt förefaller ock det der ordet, peretueradt (beständiggjordt). Skulle det kunna vafva afseende på, att möjligen kyrkor haft sådan änta förordnad åt sig, t. ex. före kyrkoreglerinRR aAaglldA