Aftonbladet – 22 januari 1846, sida 2

stridskrafter, som -på de många bifloderna skulle komma från det inre af landet den till mötes Ifrån Klippbergen ända till Stilla hafvet, ligger sedan Oregonområdet, hundra mil bredt, och minst 400 mil från närmaste engelska stad i Canada. Hvilka inhemska krafter skulle väl England kunna ifrån sina kolonier använda för denna vidsträckta anfallslinie af 6 till 700 mil? De räkna med Indianerna högst 3 millioner menniskor, som kunna ställa upp 60,000 man, om man utskref 2 proc. Indianer, Fransmän, Irländare, Hö.skottar och Engelsmän ungefär i lika antal. Republiken uppställer utan all svårighet öfver 400,000 man emot, om den bloit uppbådar 4 proc. af sin fria befolkning. England skulle således beböfva öfversända 40,0C0 man linietrupper, endast för att få en likhet i styrka, och hälften af dessa blefvo säkerligen Irländare; ty huru stolt och föraktligt den rike, kalle, beräknande Engelsmannen skådar ner på den fattige Irländaren, så har dock denne alltid haft den väsendtligaste andelen i alla Englands segrar. Månne andan hos dessa trupper, ja hos sjelfva den Storbrittanniska andelen af dem kan vara god, då de skola föras emot sina fordna landsmän, sina anhörige, och mot elt folk, som visar huru den republikanska friheten gifvit det en lyckligare tillvarelse? Huru skall väl modet blifva hos tusendetals Irländare, om de kasta tanken tillbaka på sitt arma, föraktade hemland och se framför sig republikens Irländare, at hvilka den ficade Old-Jackson var en Jandsman och fadren till nuvarande presidenten Polk likaså? Detta är en egen företeelse. Skulle väl det unga Irland i republiken vara af Försynen kalladt, utan att vilja det, att vedergälla det gamla England allt dess bån och öfvermod emot gamla Irland? Det finnes dessutom män, stånd, åsigter, böjelser och öfvertygelser i England, som stå närmare till broderlandet på andra sidan Oceanen än till sjelfva hemlandet. England och Unionen äro blott ett enda stort folk med till en del olika, till en del eniga politiska riktningar: den högra sidan har sitt hufvudsäte i England, den venstra i Amerika. Och hvad skulle Englands finanser söga om ett krig. Det har redan, midt i freden, behof af en inkomstbeskattning, för att ej råka ut för ett deficit, under det att Amerika utan grundskatt, klasspålagor, mantalspenningar, slagteller matskatt, huseller fönsterafgift, och alla de uppfinningar som den gamla Europeiska finanskonsten framkläckt, har 40 millioner dollars i årligt öfverskott. Hvilken ioflytelse skulle dessutom afbrottet i Englands handel utöfva, som årligen inför af sina tillverkningar för omkring 30 millioner punds värde i Förenta Staterna, och emottager en lika stor summa råa produkter, i synnerhet bomull? Kan England genom odling af brukbar, odlingsbar jord betäcka dylikt afbrott i sin handel och industri? Kan krediten derunder blifva utan svår brytning? Och den är lik väl en af grundpelarne för Englands blomstrande tillstånd? För Amerika skulle ett krig medföra de inhemska manufakturernas tillvext och engelska afsättningen för framtiden kunna lätt gå alldeles förlorad. Ja, mången stor mapufakturegare, köpman och näringsidkare skulle iemna Englond, för att begagna sitt kzpital och sin kraft i Amerika. Nej; det kan icke komma till ett krig mellan England och Amerika; ty hvilka nederlag det sednare än kunde lida, på menniskor eller kapitaler, så vore de ersatte inom en generation. Ej så Englands. Såsom ett ungt jätteträd uppväxer republiken och erinrar Europas folk, att de genom egen, inre kraft böra tillväxa, så små vi ock äro emot dess mäktiga krona, och att snart en tid kommer, då vi endast kunna gälla något i verlden, genom trogna, broderlig anslutning till hvarandra. Der är långt ifrån oss; vi hålla den icke för att vara vanbördig; men vi bekymra oss icke heller mycket om den. Så mycket mera uppmärksamma äro vi på den östra jättegrannen, för hvilken de stoltaste kronorna i skogen ödmjukt böja sig, under det att dess rötter och skugga efterhand undandraga våra egna grenar all lifskraft.