Aftonbladet – 21 januari 1846, sida 3

FÖLJDERNA AF ETT KRIG EMELLAN STORBRITANNIEN OCH FÖRENTA STATERNA. Ofver dessa följder förekomma några betraklelser i den bekanta engelska tidskriften Specfator,, hvilka ega en viss märkvärdighet derigenom, att de blifvit hemtade ur ett bref från ben ibland de mest aktade och inflytelserika män inom Umonen, till en bland hans bekanta i England. Några utdrag deraf torde äfven finnas intressanta annorstädes än i de begge tvistande länderna. Englands närvarande ställning, hänfördt, som detta land är, af jernvägsyrseln å ena sidan och försänkt i hungersnöd å den andra, visar sig ingenting mindre än tillfredsställande; men om bärtill lades ett krig med Nordamerika, hva skule väl blifva den slutliga följden? . Följderna för oss, Nordamerikaner, äro lätt insedd: våra köpmän skulle blifva ruinerade, vår handel förstörd, våra sjöstäder beskjutna öfverallt. Men sjelva folket skulle föga träffas af dessa hemsökelser; ingen hbungersnöd skulle nå det, och inom första krigsårets slut skulle krigstillståndet blott vara eit intressant samtalsämne hos oss. I England åter skulle folkmassan bli den ensamt lidande, emedan de rika förmådde uthärda sina förluster. MHärigenom vore dock slutföljderna värst för engelska nationen i det hela. Ni bar sannolikt läst presidentens bådskap, innan ni inhändigar mitt bref. Med mycket sken af moderation och af from fasa för ett krig, har han gjort allt hvad han förmålt, för att mana fram kriget... Huru skall England mottaga detta bådskap? Derom är frågan nu. Behöfde Sir Robert Peel ett krig, för att hålla sig uppe, så har han i detta bådskap bekommit en fullständig utmaning; men då ingen misstänker hvarken honom el!er bans kolleger för ett dylikt behof, så hoppas jag ännu att kriget kan undvikas. Hvarken på ena eller andra sidan om Atlantiska oceanen må vi likväl förbise, att i England så väl som här finnes ett krigsparti, och att om fredens vänner ej anstränga sig mnitiskt under de instundande tolf månaderna, så komma vi att få se de begge stora Anglo-Saxiska nationerna med knifven på hvarandras strupar. . Underhandlingar hafva blifvit förda med stor skicklighet å ömse sidor; men de tvistande se sig vidare söndrade än någonsin. Derigenom tycks det från vår sida gjorda inkastet, att underhandlingens väg borde beträdas, innan man antoge det å.den engelska sidan framställda förslaget om Oregonfrågans hänskjutande under en tredje makts skiljedom, ha förlorat sin giltighe!; och efter min oförgripliga mening kunde Lord Aberdeen, såsom verklig vän af freden, nu förnya förslaget om skiljedemare, och på den uttryckliga grund att Storbritannien icke vill föra något krig för en så obetydlig krigsorsak, Storbritannien står så kraftfullt rustadt för striden, alt det vid detta tillfälle kan uttala sanningen oförbehållsamt, utan att dervid känna sig nedsatt inför någon nations ögoni hela verlden. Ett annat skäl, som icke borde vara utan verkan, är att Englands förstoringsbegär utgör ett slags arfsynd, som ligger i det auglosaxiska blodet och öfvergått på Englands amerikanska afkomlingar. Förfädrens onda exempel har förfört dem; det är fädernas missgerningar, hemsökande barnen; och till en ringa botöfning på gamla dagar, borde England inför mensklighe