Aftonbladet – 21 januari 1846, sida 2

Gud hjelper mig nog, tänkte bon vid sit sjelf, då hon, med oket öfver sin trötta skul dra, nästan barfotad bar de tunga vattehäm. barna till rike mans kök, ty längre in kom hon väl sällan, emedan ingen hyser egentliger förtroende till den trasiga. Dock, mitt herrskap! J kunnen tryggt släppa denna qvinna ir i edra rum: om der låge högar af guld, så skulle hon icke vidröra dem, fastän hon, som j veten, icke har mer än några få slantar halma:sken i skrinet, der nya testamentet och näsduken med lilla röda pappersremsan ligg förvarade. Eller kännen j icke en sådan veneratior för denna bok, denna näsduk, denna lilla halm: ask och för qvinnan, som eger dem, som be) och giåter öfver dem alla dar, att en miss tanka mot hennes redlighet icke i deras när: het skulle kunna falla eder in? Det tycktes såsom om hustrun, i följd af sir ökade arbetsförtjenst, skulle kunna sträfva öf ver, äfven denna, likasom så många andr: svåra vintrar, sade jag, och detta utan all be höfva aniita annat biträde än sina egna oförtröttade krafter. Läse någon af eder en annons i Aftonbla det M 40 för onsdagen den 44 dennes? De står: Hos den ädle menniskovännen bönfaller en fat tig hustru, som har två små barn, om någon liter hje!p i sin stora nöd, som nu är mera tryckande än någonsin förut. Hon hade det missödet at för några dagar sedan falla och bryta ena armen samt är nu oförmögen att lifnära sig och barn Om någon ömmar för dessa olyckliga och med er skärf vill lindra hungrens plåga, träffar han den uti huset m 45 vid Stora Träskgatan, då hustri Carlsson efterfrågas.n J finnen således väl, att denna berättelse icke är en blott och bar fiction, utan att den fattig: familjen vid Träsktorget, — den arbetsamm: hustrun, den bhielplöse marnen och de sm