Aftonbladet – 17 januari 1846, sida 1

talas, utan har det blifvit åt vexelförsäljarens godtfinnande öfverlemnadt att fordra betalning strax eller först sedermera, hvarigenom lagstiftningen i ämnet återbringades till till hvad den var enligt den i Sverige först utkomna vexelförfattning af den 40 Mars 4671; och, då nu gällande 1816 ärs författning är, uti ifrägavarande hänseendet, lika med 1798 års samt dessa bägge författningar i slutet innehålla uttryckligt förklarande, att 1748 års Vexelstadga skulle gälla endast i de delar, hvaruti den icke sålunda och i öfrigt blifvit ändrad, lärer häraf vara uppenbart, att det redan 4798 upphäfda stadgandet af år 1748 om vexels betalning s!rax, icke heller numera kan eller bör visna tillämpning, samt följaktligen hofrättens. hufvudsakligen på detta, lefter dess förmenande befintliga, men i sjelfva verket icke existerande stadgande grundade domslut förfalla; och då hofrätten i sammanhang härmed anfört, att vi icke af konsuln Löthman begärt eller emollagit några särskilda föreskrifter för vårt förarande, böra vi härvid erinra, att vi visserligen lika litet begärt, som haft anledning att begära några föreskrifter, enär vi icke funnit elier kunde finna några skäl till en slik begäran, då vi behandllade Lötbmans affårer såsom våra egna, det vill säga i enlighet med gällande författning, hvarmed det härstädes befintliga bruk ock överensstämde, om hvilket ena och andra Löthman hade fullständig kännedom, och derföre bordt, om han önskat ett annat, häremot stridande handlingssätt, derom meddela oss föreskrifter, hvilket han likväl icke gjort, hvarföre vi ej heller af honom några sådana emottagit. Underligt förefaller det i sanning, att I hofrätten lägger oss till last, att vi icke af Löthman emotlagit föreskrifter, då utredt är, att han några sådana aldrig meddelat. Såsom slutföljd af dess origtliga antagande om I vexels betalande strax, anför hofrätten: att vexel-tagare icke har någon i lag grundad rätt, att förrän betalning för inköpt vexelbref erlägges, detIsamma af säljaren erhålla. Vi svara, att vexelköparen, Morsing, haft i lag grundad rätt att utfå vexelbrefvet sist klockan sex, och att vi, såsom Löthmans sysslomin, icke hat någon ilag grundad ovilkorlig skyldighet att förvägra vexelbrefyets utlemnande på den grund, att Morsing vid abemtandet icke hade penningar med sig att vexelbrefvet betala, — Nej — vi upprepa det — vi hade icke någon sådan ovilkorlig skyldighet oss ålagd, — må man besinna detta, då fråga är att bedöma de åtgärder, vi sisom syss!omän vidtagit; helst endast i det fall, att en slik ovilkorlig skyldighet varit stadgad, vi kunde sägas hafva felat genom vexclns utlemnande utan betalning strax. Då en syssloman handlar i enlighet och icke i strid med lag, måste påföljden af hans handling blifva gällande för hufyudmannen, denna påföljd må blifva god eller ond, till fördel eller skada för hufvudmannen. Hofrätten förklarar väl 6 48 kap. i handelsbalken icke vara till detta mål låmplig, men har deremot förbigått allt yttrande om 3 och 4 88 i samma kapitel, hvilka vi äfven åberopat till försvar för vår klandrade åtgärd. — Att alla 3 dessa NN icke blott äro tillämplige, utan äfven böra tillämpas, hafva vi fullständigt visat uti våra skrifter till kämnersrätten af den 8 och 29 Juni 4841 och till hofrätten af den 2 Februari 1843, hvilkas innehåll vi härmed åberopa. Löthmans ordres-bref den 8 September 1840, in taget i kämnersrättens protokoll den 29 Juni4844, innehåller: Mcd denna trassering hastar icke mera än att H. H. kunna densamma afpassa alltsom kursen gynnar. Väl utvisar detta bref, såsom hofrätten visare åberopar, att någon särdeles skynd samhet icke äskades, men hofrätten har förbisett den af Löthman meddelade föreskrift, som vid affärens afslutande borde af oss följas, eller att vi skulle afpassa trasseringen, alltsom kursen gynnar. Denna föreskrift bestämde trasseringens yerkställande förr eller sednare, Och då nu kursen den 11 September gynnade eller för Löthman var fördelaktig, kan det icke förnuftigtvis läggas oss till last, att vi nämnde dag afslutade affären; tvärtom hade tadel med rätta drabbat oss, om Vi, utan afstende på den fördelaktiga kursen, densamma uppskjutit, Slutligen har hofrätten, med ett nästan fullkomligt afskrifvande af hvad vår vederpart anfört, åberopat, att Löthman icke blifvit tillkännagifvet, att vi veat undandraga oss ansvarighet för förluster, inträffade i följd af vexels utlemnande utan betalning strax. Sanningen häraf hafva vi redan i vår skrift till kämnersrätten den 29 Juni 18414, i anledning af Löthmans enabanda anmärkning, medgifvit, men vi hafva derjemte både då och sedermera erinrat, samt anmärka äfven nu, att Löthman, dels om vårt sätt att gå tillväga erhållit kännedom icke blott, såsom hofrätten endast upptager, af våra honom årligen tillsände räkningar, utan äfven, hvad hofrätten med tystnad förbigått, genom våra till honom aflåtne bref, enligt hvad vi uti vår exception till horätten styrkt, och dels borde känna, att lagen icke föreskref en syssloman ovilkorlig skyldighet att ej utlemna vexel, då penningar ej strax erlades, och bestämdt hade sig bekant, att vexlar, försålde på Stockholms börs, aldrig betaltes, lika litet som de än i denna stund betalas, fö:r än ett par dagar efter vexelslutet, ehuru vexelköpare fätt tillgodonjuta sin i lag stadgade ovilkorliga rätt att utfå vexelbrefvet sist klockan sex samma dag det blifvit af honem köpt; men att Löthman, detta allt oaktadt, aldrig meddelat oss föreskrift att icke utlemna för hans räkning sålde vexlar utan emot betalning strax (hvilken föreskrift, om han förut ägt de af honom nu uttalade åsigter, ovilkorligen af lagens ofvanutredda innehåll påkallats) och således måste anses hafva vårt förfarande gillit och godkänt. . Oss synes att bofrätten, vid afgörande af ifrågavarande tvist, icke, på sätt vederbordt, behörigen iakttagit, att vi handlat såsom Sysslomän, och de reglor vi i denna egenskap haft att följa. Då gifvet är, att Lötbman aldrig meddelat oss någon föreskrift om det-sätt, hvarpå han önskade, att dess vexelaffärer skulle af oss handläggas, vid hvilket örhällande det ej heller förnuftigtvis kan, såsom hofrätten behagat finna lämpligt, läggas oss till ast, alt vi Någon föreskrift af Löthman icke 2moagit, följer ock häraf, att vårt sysslande måst så nrättas, att det icke blef stridande cmot i leg sifne stadgånden, och stt tillvitelse icke kunde