— Mn TEATER. HERR ALMLÖFS RECETT. På nyssnämnde recett gåfvos för fullt hus tvenne nya pjeser, den ena öfversatt från frånsyskan, den andra ett svenskt original af herr olin. Ett fullt hus måste alltid vara tillfredsställande för eh recetlagare — vi afse nu icke den dermed förenade inkomsten, som i och för sig sjelf alltid är att respektera — och detta ännu Mer, när pieserna äro för Publiken främmande, så att wan icke kan säga att dessa Fenom. ett tilläfventyrs förut kändt värde lockat publiken att strömma till teatern; ty receltagaren skall deraf fiona, burusom publiken för hans egen langs sku!l, den man redan lärt sig. värdera, Söker teatern och fyller alla dess platser. Men det måste också vara tillfredsställande för hvar och en, som älskar konsten, att se den och dess tjenare byllade, som sig bör, af det bildade samhället. Kommer nu härtill, att de stycken som uppföras äro mästerstycken, eller — för att icke fordra allt för mycket — äro öfver medelmåltan, så har man dubbel tillfredsställe!se med sin afton. Hvilket värde skola vi billigtvis kunna tillerkänna de konstprodukter, som denna afton passerade scenen? Att döma efter mängdens yttringar i salongen — hvilka dock merändels gälla detaljerna af stycket, så väl som af spelet — syntes de göra lycka. Ait döma efter det IMMtryck de gjorde på vårt individuella tycke — — hvartill tjeuar det. Skola vi förklara oss, Så få vi uppriktigt bekänna, all vi icke kunna fatta det öfvervögande kovstvärdet uti ett ska despel; sammansa:t så, som Bouchaudys Ringare i S:t Paul, ehuru vi gerna deltaga i hyllningen åt nigra serskilda partier deraf, och år det sitt, på hvilket de utfördes. Ringaren bör till de pjeser af den nyate fransyska skolan, som hafva mycket kropp, men alltför litet själ, eter för att tala tydtigare, som hafva sin styrka i styckets mekanism. i en högeligen invecklad intrig, stundom så in