Aftonbladet – 12 januari 1846, sida 1

— Nej, nej Clarisse, jag vill bara enlevera hr) Migauts portfölj; skynda dig, vi ha intel ögonblick att förlora! . — Hr Migauts portfölj! upprepade Clarisse, hvars ansigte öfverdrogs med en mine afstränghet. — Ja visst, men skynda, Clarisse; portföljen tillhör mig, med allt hvad den innehåller... så när som passen ... men jag behöfver dem också . .. jag behöfver dem, som bevis. — Gideon! — Nyckeln, Clarisse, nyckeln! Den unga flickans svar var en ström af tårar; Gideon omfamnade och smekte ibenne; han ingaf henne trygghet; han berömde hennes hederliga tänkesätt, och han erinrade henne att han också var en hederlig karl, som icke var stånd att bemäktiga sig en annans egendom; men hon borde misstro den, som utan att ålska in ung fleka och utan att vara älskad tillbaka, ville gifta sig med henne, och som lemnade i nodrens händer en så betydande penningeumma, som icke var hans egen. — Ty dessa penningar äro mina, Clarisse, le äro mina, sade han; dessa bankosedlar äro nitt arf efter farbror Martin.... Gif mig nyc.eln, Clarisse, nyckeln, ty hvarje ögonblicks Iröjsmål blottställer oss att blifva öfverraskade f din moder eller herr Migaut, och då är det lv, prisa, som ruinerar mig, du som plundrar nig — Nyckeln, sade Clarisse, den har jag icke. ;edan mamma fick denna fördömda Portfölj om änder, lemnar hon aldrig ifrån sig nyckeln. Gideon gick in i sängkammaren och framIrog den lilla dolkem, som han räknat på under