Aftonbladet – 10 januari 1846, sida 2

om, och sålunda låtsat en stöld vara begånsen, var herr Migaut; den, som redan lemnat ans arf i händerna på fru Amelin och på samna gång beröfvade honom sin egendom och sin lskarinna — var herr Migaut! Då Gideon rädde in i det olycksaliga huset på Louis-leFrand-gatan, hade han mött en poliskommissarie, för hvilken, efter hvad han kunde förmola, Migaut angifvit honom, och ändtligen skulle lenne Migaut följande dagen afresa till Brasiien — han hade ju sjelf selt passet, Således kulle, inom några timmar, allt, egendom , älskarinna, hedern, för honom vara förloradt! Ögonblicken voro dyrbara, och han ilade till ru Amelin. Utan att precist veta huru det skulle gå till, att bemäktiga sig dena portfölj, hans svärmor med så mycken artighet visat honom, var han blott besluten att för hvad pris som helst bli herre öfver den. Den innehöll hans egendom. Om också rättvisan kom att blanda sig i affären, skulle denna portfölj, som innehöll så väl passen som banknoterna, bevisa, om icke hans egen oskuld, åtminstone till fullkomlig visshet herr Migauts stöld, emedan de tre förenade passen tillkännagåfvo ett förslag att fly och hindrade fru Amelin att förneka, det penningarna blifvit nedlagda i hennes händer. : Så snart Gideon således fattade den djerfva plan, hvari slumpen gifvit honom en roll, störlade han. ut från herr Migauts boning, såsom vi sett, och ilade till fru Amelin. Han bad himmelen upplösa denna dram, utan någon våldsam katastrof, och han misströstade: verklisen om en god utgång. Ej långt från sitt mål