Aftonbladet – 9 januari 1846, sida 3

na, att vi aldrig sett en hel bevisning vara, mer 1-1 fullt medvetande af bevisaren, ställd på en s S-Islipprig grund. De konstfullt och efter utse sI ende ganska fast anlagda förskansningarnie, bak e,om hvilka doktorn strider, äro ej sällan upp förda på denna enda karyatidpelare med Janus le ansigte, och synbarligen i den förutsättning, at l ingen skulle märka huru. pelaren är remnad of 2 vanifrån nedåf, och än mindre att det kund . falla någon in att sätta en liten kil i remnar i-och skilja kapitelens begge anleten åt; i hvil p)ken händelses pelarens -begge stycken. falla å r;) hvart-sitt håll, och den på deras förening hvier Hande byggnaden ramlar med detsamma. Sedar I vi likväl vid en rekognoscering upptäckt der i ifrågavarande remnan, draga vi ej i betänkande 3 att nämna derom, och vi skola med pigr: nexempel visa huru kilen. kan anbringas. Vårj granskningsbestyr blir härigenom ansenligt min s skadt; emedan hvar och en innehafvåre af der al Fryxellska boken sedan är i tillfälle att -om1 lgöra samma manöver sjelf, med visshet om Isamma verkan. Detta märkvärdiga ord är ordet aristokrat — och naturligtvis äfven dess omedelbara fränder: aristokrat, aristokratisk o. s. v. En al dessa utgör det andra ordet i ordningen på Isjelfva titeln; och om, som vi snart skola upplysa, doktorns egentliga deduktion oftast hänge rPå dubbelmeningen deraf, så kan man väl säga p) att det i logiken bekanta proton psevdos (en skef begynnelse) väl knappast någonsin blifvit ställd så fullkomligt i begynnelsen af en kedja -Islutföljder, som här. Doktorns konststycke med -l ordet aristokrati består i att tillämpa det ömal sevis i dess vanliga och allmänt nu för tiden t brukliga bemärkelse af ståndsvälde, adelsvälde, ilbördsvälde, prestvälde, embetsmannavälde, och slömsom i dess lärda eller-urgrekiska mening af tide bätlres välde. Att så sker med afsigt och 7) fullt medvetande om den dubbla meningen, i skulle man, utan någon :serskild förklaring af uI doktorn, kunna förutsätta, då han är en lärd I man; men han kar dessutom, ehuru i förbigående: och på ett föga märkbart sätt, fällt ett yttrande härom, som: visar att han för ingen. ; del missförstår ordets tvetydighet. Han angifI ver nemligen att kännetecknen på den aristoIkrati, som man nu för tiden fordrar), ärö Ibildning och förmögenhetn, och anmärker blott Jatt de fordom voro eller förutsattes vara föreInade med den tidens kännetecken på aristokrati, nemligen adlig börd,. Med ännu oredda beIgrepp), tillägger -han,. skilde man ej klart I dessa . elementer; äfven derföre att skilnaden dem emellan ej hade framträdt i verkligheten så tydligt som nu. Förlattaren visar här otvetydigt, att han sjelf. ganska rigtigt Har denna skilnad för ögonen; men detta har icke hindrat honom att hela boken igenom beskylla ej blott Svenska historiens författare — efter hvad titeln antyder — utan samtliga ofrälseklasserna öfver hufvud, för det att de skola med misskännande, hat, afvighet och orättvisa bemöta, ja fördöma som det heter, ståndsväldet, äfven när det visat sig: som en sann aristokrati, ett verkligt de bättres välde.: Och för att göra denna beskyllning så mycket mera bitter, nyttjar! han helst uttrycket aristokrativ, i dess vackra , ursprungsbemärkelse, såsom namn på hvad våra häfdtecknare. och ofrälseklasser sålunda skola, visat sig hata, misskänna och fördöma. De be-l. skyllade kunde, å sin sida, med skäl fråga författaren: När hatades eller fördömdes t.: ex. adeln blottsåsom adel; och utan att man dervid1 hade i sigte hvad doktor Fryxell sjelf nödgas j, en gång och för alla erkännax, eller att adeln alltför ofta med högmod, orällvisa, förtryck): och tyranni missbrukat sin makt? — Nå väl: var det väl aristokralienn, var det nde bättres välde, som i det fallet fördömdes? Var det kanske icke tvärtom högmodet, orättvisan; förtrycket och tyranniety jemte maktens missbruk,? — Och om detta missbruk under tidernas lopp ägt rum. p,alltför -oftan, så ofta, att häfdtecknarne och-ofrelseklasserna slutligen betraktat de af förf. uppräknade källorna dertill såsom lynnedrag hos adeln, väl icke fortplantade genom börd, men underhållna och utveckiade genom uppfostran och exempel: då är detta visst någonting beklagligt; men så hätsk emot sina litterära yrkesförvandter och ofrälse ståndsbröder, och så misskännande deras urskilning och omdömesförmåga bör väl partinitet ej kunMa ha gjort författaren, att han kan förbise huru le alltid och med största beredvillighet erkänt le individuella undantagen från denna adelsvarakteristik, hvar helst de visat sig. Men om det väl således, ej ens af doktor Fryxell sjelf, lärer kunna bestridas, att det annt aristokratiska hos hvad han kallar vår ristokrati, det verkligt ädla hös vår adel, icke NEONsIn varit Kvarken hatadt eller fördömdt, ler kunnat vara det; hvad kan väl meningen lå vara med hela denna fördörmelse öfver det öregifna fördömandet?... I författarens efteröljande granskning af Geijers yitranden torde nan kunna upptäcka nyckeln till denna annars förklarliga gåta. Professor-Gejer -har fästat Umänhetens uppmärksamhet på så väl den venska prelaturens, som den svenska ådelns eteende i olika tidehvarf vid en mängd tillillen, då dessa korporationer kämpade än med onungamakten; än med folket, om sina mot de dnare stridiga interessen; och det resultat, rån tilf. ss CTS få FR As ÅL RÅ. j e -— DD mm JR 4 OL VP De ON fa DA