Aftonbladet – 5 januari 1846, sida 2

MM MMMM nn — Det är no3, Jerome; ni kan säga er fru att hon redan i dag kan skicka mig min räkning — jag skall betala den — och hvad uppsägningen angår, så blir det kanske jag sjell som säger upp. — Så mycket värre, berr Gideon! . . . men hvar har ni krupit? Har ni sopat väggarna med eder rock? . . . ban är alldeles hvit. Och den omsorgsfulle portvakten bemäktigade sig rocken, under det Gideon sjelf ilade uppför trapporna, med tillsägelse, alt man icke skulle väcka honom förr än vid klockan tolf. Inkommen på sin kammare, lade sig den unge mannen. Han ville sofva några timmar, för att uthvilad och liflig helsa på fru Amelin och utan trötthet kunna leka om med Clarisse i gröngräset vid Saint Cloud; men efter en natt, så orolig som den Gideon passerat, kommer icke sömnen då man kallar på den; hjernan är oroad af tusen tankar, som strida mot hvaran. drå; blodet irrar i ådrorna med feberaktig hastighet; pulsen slår hundra femti slag i minuten. Gideon slingrade sig i sin bädd, likasom ålen under köksans händer; han tillslöt ögonen för att jaga bort de tankar som belägrade honom, men det oaktadt återkommo dessa i massa;-han hörde ständigt bundens skällande, ropen ta fast! ta fast tjufveni och ban kände alltid under sina fötter den rörliga stegens knutar; det var liksom skrifvet, att han icke skulle få en bund i sina ögon. Klockan var knappt sju på morgonen, förr än han hörde bultas på sin dörr, och som han icke tagit ur nyckeln, öppnades den.