Aftonbladet – 5 januari 1846, sida 1

BADISKA REPRESENTANTEN WELCKERS TAL. (Slut från Fredagsbl.) Till den personliga friheten, d. v. s: medborgarens grundlagkga rätt att med sina andliga och lekamliga krafter uträtta allt, hvad icke kränker andra eller i grundlagen är förbudet, hör,, sade talaren, såsom en af de vigtigaste, associalionsoch föreningsrätten: Denna för all mensklig utveckling väsendtliga rätt, likasom den ej mindre vigtiga att muntligen meddela sig och läsa öth sprida ej förbudna böcker, har statsförfattningen lika litet serskildt utmärkt, som petitionsrätten. Men då den redan var inskränkt genom äldre polisförfattningar, så sanktionerades, uppå ständernas besvär, associationsrätten 28535... Denna tillåter regeringen blott att undantagsvis upplösa sådana föreningar , hvilka den konträgiensiae för a Fitelda jlott ett, lagen upphäfvande godtycke hos våra poliskamrar, att upphäfva föreningar, som äro dem misshagliga. Och nu hur bar polismakten aktat denna heliga, af ansvariga ministrar och embetsmän besvurna räti? Jag vill blott erinra om alla de missbruk af polisen. mot personliga fribeten och associationsrätten, dem vi-på de förra landdagamne, fast förgäfves, öfverklagat., — Talaren vidrörde här tilldragelserna i Manvheim; och fortfor derpå: ,Men hvad skedde? Kommwnalstyrelsen, senaten i en stor stad, är på lagligt och ordentligt sätt samlad i sin egen lokal, för att; exligt befogenhet öfverlägga, utan vapen och med den uttryckliga föresats att icke alls motsätta sig den beväpnade makten. För den kolossala fantasien hos stadsdirektorn och regeringsdirektorn visar sig denha församling som en upprorisk pöbelmassa, den man måste söka att spränga med upprorsakten, med gensdarmer och dragoner, med militärstyrka och general. Denna sak har en komisk sida. J sen här, M. H., midt ibland oss de flesta af dessa upprorsmakare, dessa fiender till freden: här vår ålderspresident, med de hedervärda grå lockarne, och der, midt emot mig sitter bjelten, fredsstiftaren, Mannhbeims räddare, som bibehöll den hotade staden åt staten cch lyckligen dämpade det förskräckliga upproret. Men saken har ock sin allvarsamma sida, redan deri, alt en regeringsdirektors höga embetsmyndighet, att militärmakten, generaler, officerer, regementer användes till ett narrspel... Men om kommunalstyrelsen gått ett steg längre, än den, som på sitt sessionsrum utöfvar polismakten, satt sig till motvärn; om den sökt afvärja bajonetterna,