Aftonbladet – 3 januari 1846, sida 2

hända var det en fiende, som lade ut en snara för honom? Men Gideon hade inga fiender: han bade icke stött sig med någon, han bade icke stått i vägen för någon på lyckans stråt, icke ens på nöjets; för öfrigt var han vig och stark, och det var icke det rådligaste att försöka en dylik lek med honom. Hvarföre icke föreställa sig att han hade att göra med en mycket rik man, som fattat intresse för hans ställning och som ville låta honom köpa sig en tjenst genom elt prof, hvartill fordrades beslutsamhet och framför allt förtroende till den, som räckte honom handen. Det finnes så många i Paris, som serna skulle ge ut femtusen francs för att för;saffa sig en sinnesrörelse, för att göra nigonling excentriskt, någonting obegripligt. Ungdomen tror så lätt på det intresse den ingifver, och ignonerar så lätt värdet af penningen, att lessa skäl syntes Gideon ypperliga; eller för att ala rigtigare: den unga mannen fann dem sålana,. emedan han behöfde det; han måste beala en hedersskuld, han älskade verkligt m:lle slarisse Amelin, han ville gilta sig med henne, ch derföre kände han att det var ovilkorligen ödvändigt att tysta munnen på björnarna, som jöto omkring honom. Denna summa, som slumen lade i hans bänder, var en gåfva från himnelen, en tern, en qvatern, en qvintern, som an vann på lotteriet, utan någon insats ... annu obestämd för hvad parti han skulle taga denna ömtåliga ställning, kastade han en blick pp till det fönster, der han borde smyga sig in. — Huru stiga upp dit? frågade hån sig sjelf. I detta ögonblick öppnades sakta ett fönster första våningen: tyst rörde sig gångjernen på na hakar och elt svagt sken upplyste det inre rumiet, hvarpå Gideon hade sina ögon fästade. — Det är verkligen icke något skämt, tänkte an; den der herrin fortsätter sin ide. (Forts. följer.