Aftonbladet – 2 januari 1846, sida 1

i dagsljuset. Ett stort fel förmörkade visserligen dessa egenskaper — han var en spelare. men endast då han icke var kär. — Jag har hela mitt lif varit kär i en prinsessa eller någon annan,, säger Sterne, och jag räknar väl på att blifva det intill min död. Jag är mycket säker, att, i fall jag vore bestämd att göra någon låg handling, jag endast skulle kunna utföra den under en intervall mellan tvenne passioner. Gideon hade någon likhet med Tristam Shandys spirituelle författare, och under tre miånaders tid hade man mindre ofta sett honom på klubben; han spelade mindre ofta piket, domino eller biljard. Han var kär i mamsell Clarisse Amelin, och han föredrog att träffa henne ensam framför attse henne i sällskap med sin mor. Han steg in i magasinet med en kavaljers min, satte sig på en taburett bredvid den unga flickan, fattade hennes hand och kysste den med artighet. — Hvad säger ni om mitt bud, Clarisse? frågade han; var det icke väl väldt? — Det var således ni, Gideon, som skickade hit den der vattendragaren, som skrämde mig så fasligt. Hvarföre gjorde ni det? För att få veta om min mor var hör? Hvad rör det er? Får ni kanhända inte komma då hon är här? Har hon någonsin tagit illa emot er? — Det är väl sannt, min bista Clarisse, svarade Gideon, som ständigt höll hennes hand mellan sina, hvilket han väl icke vågat, om fru Amelin varit inne, Men de der eviga predikningarne... — Min vän, svarade-Clarisse, ni måste höra på predikningarna och framför allt profitera deraf... Vet ni, Gideon, alla som känna er, tala om er som en rummelmakare. Gideon viste att rummelmakare icke misshagade unga flickor, och långt ifrån att sätta sig emot denna förebråelse, tog han en segrande min på sig, sträckte ut foten, slog dammet