Aftonbladet – 31 december 1846, sida 3

RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — Elt beqvämt vagnshus. Ekonomerna, som all tid spekulera på hvad det eller det skulle kunn; begagnas. till, hafva äfven gjort sig besvär med at utfundera om icke kyrktornen skulle kunna gör: någon vidare nytta, än att blott tjena till resonnans bottnar för klockorna, eller mastkorg åt tornväkta ren, men något synnerligt lyckligt i denna väg har ännu icke låtit finna sig. I en och annan landsförsamling hafva prostens gossar anlagt ett dufslag i Fvremvey sh under pörbudna bränvinstiden inqvarterade man i tornens Nnedra Vang brämvinspannarna, som sålunda en gång i veckan kunde få höra något guds ord för alla de eder, som vankats i brän:neriet. En Engelsman har föreslagit att inrätta kyrktornen till postkontor och affärda brefpackorna på linor, spända från tornets spets till destinationsstället, men utom detta är ingenting vidare bekant om något extra bruk af kyrktornen, än att vissa af dem i forntiden tjenat till hviloplats vid blåkullafärderna, samt att de för framtiden, när luftseglingen kommit i gång, äro bestämda till poststationer. Det har just varit den förflutna veckan förbehållet att göra allmänheten bekant med ett par bestämmelser för kyrktorn, af hvilka båda bära det äkta uppfinningssnillets prägel: den ena är nemligen af den art, att den ildrig, utan en lycklig ögonblickets ingifvelse, skulle blifvit påfunnen; den andra åter är en af den motjatta arten, som ingen upptäcker, emedan den ligger en hvar alltför nära. Det har nemligen fallit en kyrkovärd i Storkyrkoförsamlingen in, att ett vagnshus aldrig kunde ligga bättre till än uppe i Storcyrkotornet. Polhem har dött, utan att hitta på letta, och i markisen Weaterfords hundra uppfinlingar finnes icke ett ord derom. -Sedan kyrkovärlen gjort denna uppfinning, insåg tornväktaren gerast tydligen, att kyrktornen af naturen voro ämnale till rutschbanor. Han tog således en vacker dag n af kyrkovärdens i tornet insatta slädor och släppte len vackert ut genom en glugg. Försöket lyckades, lädan flög som en pil mot jorden och tornväktaren åg på. — En enda omständighet hade han icke på örhand beräknat, nemligen att en person just i detamma passerade gatan fram i vägen för slädan, om derföre eftertryckligt näpste honom med ett slag iver benet. Snillet har, som man vet, sina afundsvän, och nyttan af de båda uppfinningarna har så;des många vedersakare, af hvilka de moderatare öreslagit att om kyrkovärden vill hafva vagnshus i ornet och låta sina slädsr åka rutschbana, bör han tminstone sjeif vara konduktör. öw MänesJvin ina ad nn ROD