Aftonbladet – 30 december 1846, sida 2

hade han också en gång varit det. Om han hade lörändrat sig, hvarföre skulle hon då icke äfven kunna förändra sig? Denna tanke var det första steget till hennes själs utveckling, och från detta ögonblick stod Susanna icke stilla. O, hvad hon arbetade! Både stolthet och kärlek upplifvade henne. Hr Ramsays frikostighet satte henne i stånd att förskaffa sig hvilka böcker och lärare hon önskade, och Susanna var insen skolkande skolpojke eller dåsig student. Nya verldar öppnade sig för hennes blick, och hon undrade icke längre öfver att Gilbert icke hade kunnat trifvas i hennes okunniga sällskap. Hon förlät honom, eller rättare, hon var så ädelmodig att frikänna honom för hvarje brott. Efter nåson tids förlopp besökte hon sällskaper för att förvärfva sig sällskapslifvets yttre Ppolityr, och hon var tillfreds och glad, då hon både hade nya förströelser och lefde för ett bestämdt och skönt mål. Som det alltid går, höll hennes yttre väsen jerana steg med hennes själs framsteg. Hennes skönhet blef mera fin, hennes sätt att vara elegant, henues rörelser behagfulla. Afven hennes boning förskönades af och genom henne. Och nu sitter hon, prydd af bebagen, full af darrande hopp, vid fönstret och ser hans vagn hålla stilla, och nu vänder hon sig om för att emottaga den väntade. Gilbert träder in, nedslagen och missnöjd, lik en menniska, som vänder tillbaka till sitt fänzelse. Han söker att framkalla på sina läppar ett förställdt leende, men plötsligt blir han störd i sitt välmenta hyckleri. Kan detta eleganta, detta intagande väsen vara den hustru han hade öfvergifvit? Oaktadt förändringen igenkänner han