Aftonbladet – 29 december 1846, sida 3

hvilket, då man afdrager alla som blifvit i denr summa uppförda flerdubbelt, såsom innebafvare : jord i särskilta dopartementer och arrondissemente m. m., synes se sammolikt ut, och om det utgör t: e; mellan nio och tio millioner af Frankrikes nuvarar de, till omkring 55 millioner uppgående befolkning visar, att omkring V.:del af denna inalles är ägar till jord — ett vackert resultat, som lofvar åt fran ska folket oberäkneliga fördelar, i samma mån mas san kan erhålla bildning och industriel utveckling För att upphinna samma proportion, skulle vi här Sverige klyfva jorden ungefär i dubbelt flera särskil da hemmansdelar, än den nu befinnes delad, och be traktas, att Sveriges areal är 8,000 geografiska qva dratmil, samt Frankrikes 10,000, så blefve våra 7 till 800,000 särskilda besittningar ungefär !,,o:del geogr. qvadratmil hvardera, då de franska endas utgöra hvardera omkring V:ooo:dels geografisk qva dratmil. Detta utdrag ur La France Statistique visar äfven att grefve Björnstjernas vigtiga slutsatser vid sist: riksdag om jordklyfningen i Frankrike, grundade p de så kallade parc lUernas antal, som uppgifva varå öfver 4923 millioner, varit alldeles grundlösa; t; nu upptäckes, att en parcelle är nära nog et svenskt tunnland, och att antalet af dessa parcelle icke således bevisar någonting i fråga om besittnin garnes lämpliga vidd eller godhet. Tvärtemot heri grefvens uppställda farhågor, synes det, att då sålede: 4123 millioner parceller eller svenska tunnland ärc fördelade på omkring 9 å 40 millioner jordegere, så har hvar och en i medeltal 42 till 43 tunnland; och betraktas nu beskaffenheten af franska jorden, klimatet och det säkert till flere millioner uppgående antalet af besittningar invid do talrika städerna, al hvilka många säkerligen blott utgöra några få tunnland, så ser man, att troligen mängden af besittningar i Frankrike utgöra 40 till 50 svenska tunnland hvardera: områden, som med Frankrikes jordbruk ganska väl föda sina ägares familjer. Det roliga i insändarens, uppsats är motivet för hans åsigt, att en sådan, som man ser, alldeles icke öfverdrifven jordklyfning är skadlig. Han säger, att ett jordbruk ej kan bära sig, hvilket icke kan underhålla ladugård och dragare; att styckningenföranleder till tidiga giftermål och förvandlar jorden till lösören; att således jordbruket ej kan bära sig utan binäring), men att vi icke hafva öfverallt eller tillräcklige binäringar, samt attsåsom sådan (la petite culture) odling af köks-, handelsoch färgvexter, m. m., hvilken mest sker med spade, icke kan i vårt land betraktas, etc. etc. Besinnas nu, att ladugård ganska väl låter tänka sig, utan egentligen hvad man kallar dragare, och att hästen för de flesta trakter af vårt land är vida tjenligare än oxen, såsom medgifvande ett hastigare arbete för jordbruket, så inses lätt att de stora possessionerna med 42 ill 45 par dragoxar alldeles icke äro vilkor för ett venskt jordbruk. Tvärtom har man en mängd exempel, att just dessa stora jordbruk icke måtte bära ig utan binäringar, emedan man sett dem, som i ;eneralslöner och margfaldiga bidrag haft 40till 12.000 rdr b:ko af staten, ändock icke kunna bibevålla dylika stora possessioner. Visst äro våra stora ossessionater ganska nyttiga samhällsmediemmar, men tt just förbinda sig till att tillika gifva dem säsom binäring rikets högsta embeten, är ej rådligt. Huru idiga giftermål inom jordbrukande klassen kunna ara skadliga, är icke heller lätt att fatta; tvärtom ynas de vara bästa medlet till trefnad och sedliget; och att svårigheten att sälja jorden skulle vara inskvärd, är en sats, som vi lemne åt enhvar att — itskratta.n