Aftonbladet – 29 december 1846, sida 2

prungit omkring, än pluggat i sig sin abe-bok, ich han visste, att om gammalt skick ännu blef ållet i helgd, kunde han här finna sin sköna Susanna. Som han hade gissat, satt i denna kammare hans gudinna, dock icke — i öfverensstämmelse med de en gång fastställda reglorna för hjeltinnor — sysselsatt med att träda perlor på tråd, eller brodera blomsterkransar, eller komma lutans strängar att bäfva, men med att dricka the med squirens dussin runda, röda, kraftfulla barn och med att spisa ett högst opoetiskt tjockt stycke smörgås. Man hör ofta talas om behaglig vårdslöshet och vildt fladdrande lockar, men om slikt möjligen kan kläda någon väl, är det dock visst, att det icke klädde Susanna. Sanning att säga, hade hon mycket trinda kinder, den röda ansigtsfärgen inskränkte sig icke, som den borde, till läppar och kinder, och håret var långt ifrån klassiskt ordnadt. Hon hade blifvit alltför grof i förhållande till sina unga år, hennes drägt var vårdslös och passade henne icke; de brokiga färgerna i hennes klädsel vittnade om en dålig smak; hennes skor voro för stora, och ackl — att vi nödgas säga det — hennes händer voro smutsiga. Larmet, villervallan och barnens skrål var på sin höjd, då Gilbert stod midt ibland dem; Susanna ropade så högt hon kunde på tystnad, utan att märka den bleke, tyste, elegante unge mannens närvaro. Ackl hans hjerta var sjunket i honom, bans lifs illusion var förstörd — den sofvande var vaknad ur sin dröm. Susannas skri, då hon igenkände honom, väckte honom; i ett nu störtade hon emot honom, leende, gråtande och ropande i sin breda provinsdialekt,