Aftonbladet – 24 december 1845, sida 2

Och nu satte den främmande och Gilbert sig ned vid sidan af hvarandra i det gamlaekpanelade rummet, och onkeln talade till sin brorsson på ett sätt, som var olikt allt hvad denne hittills hade hört. Hans bildade uttryck och fina känslor ljödo för Gilberts öron som musik. Oakelinsspensliga lekamen förekom honom som den lam-pa, hvarigenom hans själ framlyste. Han talade tull honom om deras förfäders hus och dess gamla anor, och sade honom, att han snart skulle komma att intaga sin plats som dess representant. Han bad honom att skynda sig med att uppbjelpa bristerna vid sin uppfostran; och så talade han om att resa, och Gilberts hjerta klappade; han talade om främmande hof, och Gilbert blef entusiastisk. Ja, de skulle resa tillsammans; de skulle besöka det förtrollande Paris och det klassiska Rom; de skulle inandas Athens luft och kanske skåda Konstantinopels glimmande minareter. Nya scener skulle måhända uiplåna minnet af det förflutna och mildra onkelns egna sorger, under det de för Gilbert icke blott skulle blifva ett nytt blad i lifvets bok, men äfven kunde förädla hans själ och bilda hans förstånd. Gilbert slog hänryckt händerna tillsammans. Paris, Rom, Athen, Konstantinopel! Skall jag få se dem alla, alla?n Ja, alla, och flera än dem, min vän, svarade onkeln. Gilberts mörka öga glänste och hans solbrända kind glödde af fröjd. Men plötsligt väcktes han ur sin glada dröm; ett icke omusikaliskt, fast något högljudt skratt hörde; utanför, och härvid försvann hans liflighet och glädje. Susanna! jag kan icke öfvergifva Susanna Och hvem är Susanna? Den skönaste, dyrbaraste, bästa — 0, jag vore: icke i stånd att lemna Susanna, om jag ock kunde. blifva konung! Hvad är nu det för en barnslig dårskap ? Ni har icke sett henne, ni känner henne ickelvNej; men jag antager, att hon är en lika så dum jänta, som du är en dum pojke. Jag älskar heme och vill aldrig lemna hennel, Detta blef sagdt med en bestämd min. Herr Ramsay kände en del af verldea och en del af mennviskohjertat. Han visste att motstånd ofta närer och styrker föresatser, som uan detsamma skulle dö en naturlig död. Han talade icke vi. dare om denna sak. (Forts, följer.)